Ubuntu/Linux - Grunder [Mobil, Eng, Eng/Mob] | GRUB | GRUB2 | PXE | skript | ssh | mail | Internet | backup
samtliga sidor
Ubuntu/Linux - Grunder
[index]
Layout: [vänster | in | center | hela]   [vit | färg] innehållsförteckning   

This is a simplified version of the page adapted to mobile browsers.
The complete version of the page can be found here (Swe.) or here (Eng.).
Senast uppdaterad: den 20:e oktober, 2012

Den här sidans syfte

En introduktion till Ubuntu och GNU/Linux
Här följer några frågor och svar om Ubuntu. Svaren är avsedda att ge en introduktion till den som vill "prova Linux" och kanske funderar på att installera Ubuntu för första gången. Främst handlar sidan om hur man installerar Ubuntu. "Partitionering" förklaras lite mer ingående. (Partitionering är det enda som gör installationen av Ubuntu lite annorlunda än installationen av vilket annat program som helst.) För att försöka få med de frågor som ibland ställs kanske sidan blivit lite lång och träig Förhoppningsvis kan den någon gång vara användbar för att gå tillbaka till och leta information om installation och partitionering. Sidan har funnits på nätet sedan 2007.

Man måste inte läsa den här texten för att kunna installera och använda Ubuntu. För den som bara vill ladda hem Ubuntu och köra CDn direkt så brukar detta också fungera. - Se snabbguiden i nästa stycke.

Installationen brukar oftast gå att genomföra utan problem. Sedan börjar det roliga - Att använda Ubuntu och dess program brukar oftast fungera utan instruktioner. Någon gång har ju dock nästan alla en fråga att ställa. Då är man alltid välkommen till forum. Mer information finns bland länkarna.

  • Layout-val sparas i kakor. För att radera alla kakor som hör till denna sida, klicka här.
  • Några gånger har vissa webläsare begärt att man anger lösenord för att se denna sida. Detta är fel. Det skall inte behövas något lösenord för att se sidan. Om detta inträffar, starta om webläsaren och ange sidans adress igen så kommer ni till sidan utan att ange lösenord.

Har du synpunkter på sidans innehåll så finns kontaktinformation längst ner. Välkommen

snabbguide
[x] Har du inte tid att läsa den här web-sidan nu? - Kom igång direkt istället:
1. Laddda ner Ubuntu desktop Live-CD/DVD.
2. Bränn den nedladdade filen till en CD.
Här står hur man bränner iso-filer.
3. Lägg CDn i CD-spelaren.
CD-spelaren kanske är inställd att starta automatiskt och börjar spela en introduktion om Ubuntu. Stäng i så fall av den.
4. Starta om datorn.
Om Ubuntu inte startar, ändra i BIOS så att CD-spelaren står först i start-ordningen ("boot-order").
5. Välj alternativet "Prova Ubuntu utan att göra förändringar i din dator."
Ubuntu körs nu från CD-spelaren utan att påverka datorns hårddisk. Systemet arbetar betydligt långsammare än vid en installation till hårddisken men gör att man kan se hur Ubuntu fungerar i ens egen dator.
6. Installera eventuellt Ubuntu på hårddisken.
Om du vill installera Ubuntu på hårddisken, klicka installations-ikonen på skrivbordet. Här finns guider som visar hur installationen kommer att gå till. Om du redan har Windows i datorn så kommer du, efter installationen, varje gång du startar datorn, att kunna välja om du vill använda Ubuntu eller Windows.
Vill du inte installera Ubuntu till hårddisken ännu så stänger du av datorn från meny-listen längst upp.
. . .
För den som har installerat operativsystem (t.ex. Windows) tidigare kan kanske följande information vara tillräcklig som snabbguide.
Ubuntu kan installeras på två partitioner:
1. Systempartition (kallas rot eller "/") - storlek minst 12 GB - filsystem "ext4"
2. Växlingspartition ("swap") - storlek 1 GB - filsystem "swap"
. . .
Om du istället vill installera Ubuntu "inom Windows" (utan partitionering) så finns två metoder.
Metod 1. Ladda ner installationsprogrammet Wubi. Ladda ner Ubuntu desktop Live-CD/DVD (iso-fil). Lägg de två filerna i samma mapp i en dator där Windows har startats. Klicka på Wubi för att påbörja installationen. (Man bränner alltså inte någon CD-skiva.)
Metod 2. Ladda ner Ubuntu desktop Live-CD/DVD (iso-fil). Bränn iso-filen till en CD-skiva. Starta datorn och kör igång Windows. Spela CD-skivan för att påbörja installationen.
Hur installationen av Ubuntu inom Windows sedan fortsätter visas i denna guide.
. . .
Installation från USB-minne
Informationen på Ubuntu Live-CD/DVD kan överföras till ett USB-minne. Sedan kan man använda och installera Ubuntu därifrån. (Man bränner alltså inte någon CD-skiva.) Om man väljer partitionerad installation (alltså inte "installation inom Windows") måste USB-porten vara "bootbar", dvs man måste kunna starta datorn med programvara från USB-porten. (Detta fungerar på de flesta moderna datorer.) Hur man överför Ubuntu Live-CD/DVD till ett USB-minne beskrivs på Ubuntus site.
Här finns mer information.

 

Vad är Ubuntu?

Ubuntu är ett operativsystem (datorns basala systemprogram - se ordlista). Ubuntu ger tillgång till en stor mängd program. Det är enkelt att använda Ubuntu. - Den som tidigare använt en vanlig PC (med t.ex. Windows) eller Mac-dator finner sig snabbt tillrätta i Ubuntu. Ubuntu baseras på ett system som kallas GNU/Linux (se bakgrund).

(För att göra sig extra tydliga finns det de som ibland kallar Ubuntu för "Ubuntu-Linux".)
Att t.ex. klicka och dra filer samt många andra funktioner utförs på likartat sätt i Ubuntu, PC/Windows och Mac-datorer. Här finns en bild av skrivbordet i grundutförande. De tre huvudmenyerna längst upp till vänster heter "Program", "Platser" och "System" i den svenska versionen. Jag ber om ursäkt att bilden av skrivbordet är gammal. Detta generella utseende av skrivbordet finns kvar, men har bygggt på med ett skal som heter Unity.
[ Stäng fönstret
[Bilden från Wikimedia. (Bilden visar en engelsk version från år 2006; Det nya skrivbordet Unity har utvecklats vidare. )]

Ubuntu kan ersätta t.ex. Windows i datorn. Den som vill kan ha både Ubuntu och Windows i datorn och använda antingen eller.

Den som bara vill ha Ubuntu i datorn kan naturligtvis även ha det. Man kan själv, mycket fritt, avgöra hur man önskar fördela Ubuntu (och ev. Windows) på sin(a) disk(ar). Om man har en eller flera diskar har ingen betydelse för om man väljer att installera bara Ubuntu eller Ubuntu tillsammans med Windows.

Ubuntu finns på svenska, engelska och en mängd andra språk. Flera personer kan använda samma dator utan att någon kan ta del av andra användares personliga data [mer info]. Det är gratis att använda Ubuntu och de tillhörande programmen. Det finns alltså inte heller några tillägg, "företagsversioner" e.dyl. som man skall betala för. - Den version man laddar ner är den fullständiga. Det finns heller inget krav att man registrerar sig. Den som vill får även använda Ubuntu för kommersiella ändamål. Så här presenteras Ubuntu på dess site.

Det står också helt fritt att använda Ubuntu för att framställa annan mjukvara som man kan sälja eller sprida gratis. (Man har även rätt att försöka sälja Ubuntu, men den affären går nog inte så bra eftersom Ubuntu finns att tillgå gratis ) Den begränsning som råder gäller om man sprider (ger bort eller säljer) mjukvara som kan betraktas som "härledd" av annan mjukvara som licensierats som fri. I detta fall måste man bifoga källkoden till den mukvara man själv producerat så att hela programmet finns tillgängligt i öppen källkod. Se mer om "derivative works" nedan.

Den som vill har även rätt att öppna företag som säljer support för Ubuntu. De företag av denna typ som existerar ger främst support till andra företag. För privatanvändaren räcker praktiskt taget alltid den
support som finns att tillgå gratis i forum. Se nästa stycke.

Hjälp, support:

Ubuntu har en omfattande forum/community-verksamhet på Internet. (Det finns forum/communities på svenska, engelska och många andra språk.) På dessa "chat-sidor" kan man ställa frågor om hur man använder Ubuntu och i de flesta fall få bra, snabb och gratis hjälp. Alla slags frågor kan ställas, från de allra enklaste till de mest avancerade. Man är naturligtvis välkommen att ställa frågor även innan man installerat Ubuntu. I forumet går det också att välja en fadder. Det går förstås också att, via Internet, nå traditionell dokumentation (se längst ner på denna sida).

Varför skall man använda Ubuntu?

Skälen till varför man vill använda ett visst system är ju ofta olika från person till person. För att få mer information om Ubuntu, fråga gärna om detaljer här. Den som skrivit den här texten tycker att det finns många bra orsaker att använda Ubuntu. Här är den viktigaste: Ubuntu är lättanvänt. Den som dessutom önskar att så mångsidigt som möjligt utnyttja sin dator genom modifikationer av systemet kan också göra det. Ubuntu använder (till skillnad från t.ex. Windows) öppen källkod och inga delar av systemet hålls gömda för användaren. Detta är en viktig orsak till att virus eller spyware nästan inte förekommer i Ubuntu.

Ubuntus program innehåller inte kommersiella delar. Detta är fördelaktigt på flera sätt: Information om Ubuntus program är ofta mer korrekt än vad som presenteras i annonser för t.ex. Windowsprogram. Det är därför lätt att hitta användbara program till Ubuntu. Av samma orsak är programmen oftast enkla att installera, använda och ev. avinstallera. Även datorn avlastas från att hantera de kommersiella delarna av programmen. Sammantaget kan man säga att det ofta går mycket snabbt från det att behov av en ny funktion uppstått tills det att det nya programmet är installerat.


-- Varför skall man använda Ubuntu? --
1. Virus och spyware existerar knappast.
2. Datorn fungerar snabbare.
3. Det är lätt att hitta bra program.
4. Systemet är flexibelt.
5. Hela systemet är tillgängligt.
6. Ubuntu är gratis.
När man laddar ner Windowsprogram kan det ibland visa sig att program som i annonseringen påståtts vara "freeware" visar sig ha begränsad användningstid eller sakna väsentliga delar. Detta händer knappast i Ubuntu. Windowsprogram kan ofta göra, för användaren svåröverskådliga, förändringar i systemet (t.ex. i det s.k. systemregistret). Den som skrivit den här texten anser att Ubuntus program oftast fungerar lika bra som eller bättre än Windowsprogram och är dessutom nästan alltid gratis. Ubuntus program baseras på s.k. öppen källkod och laddas vanligen ned från Ubuntus officiella programförråd. Detta gör att data-virus och spyware är nästan okända begrepp i Ubuntu. När detta skrivs är det relativt få Ubuntuanvändare som använder anti-virus-program. Det är också mycket få användare som har virus-problem. Utan anti-virusprogram arbetar datorn naturligtvis snabbare.

Mycket av det som användaren av Windows (och annan kommersiell mjukvara) kan uppfatta som problem och begränsningar utgöres av restriktioner som är medvetet inlagda av kommersiella skäl. (Dessa är infogade för att t.ex. tvinga användaren att köpa tillägg till program eller köpa mer avancerade program.) Man kan heller inte utesluta att Microsoft medvetet försvårar för konkurrerande programvara att fungera bra under Windows.

När man använder Ubuntu är det lätt att få bra support. Risken att få datavirus eller spyware är mycket låg. Det finns stora möjligheter att skapa ett system som man själv vill ha det. Detta gäller det mesta från systemets funktion till skrivbordslayouten. Många finner Ubuntus "rena" layout tilltalande. Nedladdningar går snabbt. System, program och support i forum fungerar bra och är gratis. Att använda fria operativsystem som t.ex. Ubuntu innebär bl.a. att Microsoft Windows utsätts för konkurrens vilket gynnar alla datoranvändare.

Problem som kan tänkas uppstå:

Vilka möjliga nackdelar det kan medföra att använda Ubuntu är ju även detta en individuell fråga. Den som skrivit den här texten tycker att nackdelarna är få. Liksom vid de flesta nyinstallationer uppträder ibland problem. Dessa är dock förhållandevis ovanliga. Det finns då bra
support att erhålla. Efter det att ev. problem lösts brukar de inte återuppträda.

I ett fåtal fall kan det visa sig att t.ex. ljudkort eller trådlöst nätverkskort inte fungerar. I sådana situationer kan man oftast lösa problemet genom att få support i ett forum. Eftersom många redan har provat Ubuntu Live-CD/DVD innan de installerar Ubuntu på hårddisken så har de en god bild av hur datorn kommer att fungera redan innan de väljer att installera Ubuntu.

Tidigare uppstod ibland problem att använda funktionen BankID. Var jag förstår är dessa problem numera lösta. Om man funderar på att helt övergå till Ubuntu tycker jag att man i alla fall först skall testa att ens bankärenden via Internet fungerar bra.

Är man beroende av mycket specialiserade program under t.ex. Windows så kan man behöva installera dessa under Ubuntu. Avancerade spel som är designade för Windows har i några fall varit svåra att installera i Ubuntu. Detta har dock förbättrats påtagligt under senare tid. Har man ett speciellt program som man ofta använder under t.ex. Windows och undrar hur det fungerar under Ubuntu kan man fråga här eller läsa här. Ofta behöver man inte ens installera Windowsprogrammet igen. Om programmet ligger i ett Windowssystem på disken så kan man helt enkelt starta det direkt från Ubuntusystemet (via programmet "Wine").

Vill man köra ett Linux-program under Windows kan man använda lbw. Ett Linux-program (källkoden, se vad detta är här) kan byggas om för att köras under Windows mha cygwin. (cygwin bidrar med de sk POSIX -anropen.) Ytterligare en "emulator" är coLinux.

Ubuntu fungerar med de flesta typer av hårdvara. Grafikkortet är naturligtvis ofta en viktig del i systemet. Grafikkorten utveklas ju snabbt och situationen ändras hela tiden. Sammanfattningsvis kan man säga att Ubuntu fungerar bra med alla typer av grafikkort. Använder du dock specialiserade grafikprogram kan det vara idé att fråga i något forum innan du köper ett nytt grafikkort.
Självklart kan man också ställa krav innan man köper produkten. Ofta kan det vara bra att fomulera sig som att "Jag har denna typ av dator ... Jag vill ha ett bra grafikkort som fungerar med följande operativsystem och program ..." Man skall försöka få säljaren att ta ansvar för funktionen. Formulerar man kravet klart och både du pch säljaren är överens så räcker det ofta med ett muntligt löfte. Man skall komma ihåg namnet på säljaren och självklart datum för köpet. De stora kedjorna och nätbutikerna håller ju ofta bra priser på standard-datorer och standard-komponenter. Om man däremot söker mer speciella delar kan man ibland få bättre pris, avtal och mer personlig service från mindre butiker. Det tycker jag i alla fall. Jag har försökt skriva lite om hur jag ser på grafikkorten i det följande stycket.

Lite grovt vill jag bara ge min, personliga, uppfattning om grafikkort. Det finns andra som har andra uppfattningar som jag respekterar. Jag medger även att situationen utvecklas så snabbt att jag inte kunnat hänga med helt.
Linux bygger helt på
fri mjukvara . Vi måste värna om fri mjukvara så långt det går. I synnerliga undantagsfall tvingas man dock, som jag ser det, att ibland använda proprietär (icke fri) mjukvara. När man framställer drivrutiner till hårdvara, som t.ex grafikkort, hamnar man lätt "i händerna" på den som framställer hårdvaran. Det är ibland svårt att framställa en drivrutin som fungerar lika bra som den (ofria) drivrutin som fabriken bifogar till kortet. Detta speciellt om fabriken har en negativ inställning till fri mjukvara och inte redogör för grafikkortets konstruktion.
Ubuntu fungerar som sagt bra med praktiskt taget all hårdvara. Men till en nybörjare som vill vara så säker som möjligt på att grafikkortet inte vållar några problem så skulle jag rekommendera ett NVIDIA-kort (ex. GeForce). (Lite grand vill jag nog säga att ATI-korten (framställda av AMD), t.ex. Radeon, i vissa fall strulat med vissa mer avancerade grafiska program.) Det verkar dock som om mer avancerade användare vill lämna NVIDIA-korten eftersom företaget inte gör vad det kan för att stöda fri mjukvara. Linus Thorvalds har starkt
kritiserat NVIDIA. Om NVIDIA inte underlättar för framställande av fri mjukvara kan detta leda till att användarna på sikt övergår till t.ex. ATIs eller Intels grafik-kort.
I vissa fall har det varit problem att få alla funktioner i s.k.
hybridkort att fungera. Jag är ingen expert på detta område och grafikkorten utvecklas mycket snabbt. - Om du funderar på att köpa ett mer avancerat grafikkort så föreslår jag att du frågar om råd i något forum.

Tidigare hade man ibland problem att installera vissa USB-stickor ("USB-dongles") för mobilt bredband. Detta gällde kanske främst märket Huawei. Jag tror även detta är fixat numera. Vill man vara extra säker innan man köper ett abonnemang för mobilt bredband kan man ju även här fråga i ett forum hur just den USB-stickan som företaget tillhandahåller brukar fungera.

Program

Inom de vanligaste användningsområdena, t.ex. surfning, e-post, chat/IM (Skype, MSN etc.) ord-, bildbehandling, multimedia (mediaspelare etc.), grafisk design, kalkylblad/spreadsheet (motsv. Excel), fildelning, systemhantering, programmering, serverdrift etc., finns naturligtvis bra program i Ubuntu. Ubuntus program kan vanligen, där så krävs, även ta hand om data från Windowssystem. Det finns också ett stort antal specialiserade program.

Här finns några länkar med listor över motsvarigheter till Windowsprogram inom Linux.
("equivalents"/"replacements"/"analogs"/"alternatives"): [1, 2, 3]

Här är några exempel på program (det finns många fler alternativ):
arkiv/komprimering/delning tar, unzip, rar, unrar, (zip,) split
bränna CD/DVD k3b, Brasero, Nero[1], DVDStyler
data-återvinning, recovery TestDisk
diskhantering GParted, partimage (ej ext4 filsystem), Clonezilla, dd
epost ("MUA") Evolution, Thunderbird, mutt, alpine, mail
fildelning BitTorrent Azureus, deluge, KTorrent, qBitTorrent, rTorrent
fildelning DC++ DC++
filhantering Krusader, Thunar[2]
ftp, sftp Filezilla, gFTP
IM/chat Pidgin (klarar Google Talk, Jabber, MSN, Yahoo, ...), Skype[1]
Internet-surfning Firefox, Google Chromium
kalkylblad (spreadsheet) LibreOffice calc
ordbehandling LibreOffice writer
"ordbehandling"/
document preparation
LaTeX
ritning Inkscape
skrivbordseffekter Compiz-Fusion
skrivbords-"information/dekorationer" Cairo-Dock, Conky, gDesklets
säkerhetskopiering [Se denna sida] (tar, rsync, cpio ...)
textredigering ("editorer") Gedit, nano, vim, Emacs
virtualisering. VirtualBox, VMware, KVM, Xen
[1] - is not free software
[2] Den vanligaste skrivbordsmiljön är Gnome med filhanteraren Nautilus. I skrivbordsmiljön Xfce används filhanteraren Thunar. Den som föredrar Thunar kan även installera den under Gnome. Här är en länk till några fler filhanterare, liknande den "legendariska" Norton Commander: [Ref.]
Några av de oftast använda programmen är understrukna i tabellen.


Arkiv går enkelt att skapa eller packa upp med högerklick. Här står mer om arkiv i Linux.

LibreOffice är en fortsättning ("fork") av OpenOffice. (OpenOffice sponsras av Oracle.) [Sökord: Libre Office, Open Office]

Det finns flera bokföringsprogram. Jag är inte insatt i ämnet, men vad jag förstår är det också enkelt att välja någon web-baserad lösning. Antingen öppnar man ett företagskonto i en Internetbank eller gör bokföringen genom något annat Internetbaserat företag, som t.ex.
fortnox. På det sättet kan man ju även låta sin revisor få tillgång till bokföringen via Internet.

Ubuntu One ger tilgång till 2G lagring på nätet ("cloud"). En annan applikation för "cloud storage" är Dropbox.



Ljud och bild
bildbehandling GIMP
fotoalbum/organisera foton Shotwell, F-Spot
fotohantering/rotera nautilus-image-converter, ImageMagick/mogrify, jpegtran, Shotwell, GIMP, Phatch
fotohantering/ändra storlek nautilus-image-converter, ImageMagick/mogrify, GIMP, Phatch
mediaspelare VLC, Banshee
musikspelare Banshee, Rythmbox, Amarok
rippa CD till MP3 Banshee, Asunder, soundconverter
skärmdump/screenshot Screenie
spela in streamad TV RTMPDump, pirateplay [1, 2]
screencasting, multimedia recordMyDesktop, FFmpeg
videoredigering Avidemux, Kdenlive, PiTiVi, OpenShot, Cinelerra
Några av de oftast använda programmen är understrukna i tabellen.

Här är några länkar om fotohantering: [1, 2]

Det finns många mediaspelare att välja på. Här är ytterligare några förutom de två ""förstahandsvalen""   VLC   och   Banshee: Totem, MPlayer, Amarok, Helix, Kaffeine, Realplayer, Rythmbox, XBMC, Winamp.   (Flera av dessa alternativ utgör inte   fri mjukvara.)


Här är några exempel på server-program:
CMS (blog) Drupal, Joomla!, Wordpress
dela ut filer Samba, CIFS, NFS
forum phpBB3, Simple Machines, vBulletin[1]
fotoalbum Gallery2
ftp vsftp
mail servers ("MTA")
anti-spam/virus, etc
Postfix, (Sendmail, Exim, Qmail)
Courier, Dovecot, Cyrus (IMAP, POP3); Procmail; SpamAssasin, ClamAV
SSH OpenSSH, DenyHosts
VNC vino-server, RealVNC, UltraVNC
voice chat Ventrilo
webserver apache2, "LAMP" (Linux/Apache/MySQL/PHP),
webmin, phpMyAdmin, EHCP
web search engine ht://Dig, Sphider
webshop, online store ...
... shopping cart, catalogue
Drupal(/e-Commerce, Ubercart), Joomla!(/VirtueMart) ...
... osCommerce, Zen Cart
[1] = not free software
Några av de vanligaste programmen är understrukna i tabellen.
Program som skapar web-sidor (CMS, forum, fotoalbum, etc.) fordrar oftast att man har en LAMP-server (se tabellen) installerad. Lite om LAMP ("LAMPA") installation:
[1, 2]

Många av dessa program följer med redan när man installerar Ubuntu. För att installera övriga program kan man använda Ubuntus pakethanterare Synaptic och enkelt installera programmen med några klickningar. Efter installationen finns programmen direkt att tillgå under motsvarande meny i skrivbordsmiljön.

Problem med datavirus, spyware och dataintrång är mycket små inom Ubuntu och nästan inga användare installerar antivirusprogram eller brandvägg. Självklart finns dock många möjligheter och som exempel ges här följande program: Comodo, clamAV eller AVG (antivirusprogram) samt ufw eller firestarter (brandvägg).

CMS (Content Management Systems) gör att man enklare kan göra websidor såsom bloggar eller sajter genom att direkt surfa till sajten, logga in och därefter skriva text, ladda upp bilder etc. Ganska stora sajter kan byggas på detta sätt. Även interaktiva sajter som forum eller web-shoppar kan byggas med CMS. Genom att använda CMS kan du göra Internetsidor på ett snabbare och enklare sätt än med den traditionella metoden. (Traditionellt laddar man upp websidor till servern via ftp.) För att dela ut sidorna över Internet (vare sig du använder CMS eller ftp) så måste du ha en webserver installerad, ofta i kombination med MySQL och PHP-server.

Forum-mjukvarorna gör naturligtvis att du kan skapa forum på nätet. Andra kan logga in, skriva frågor och svar eller diskutera olika ämnen.

Inläggen placeras i tidsordning ("linjärt"). Vissa forum har även möjligheten att ordna inläggen i en trädstruktur ("hierarkiskt"). Man kan då ofta välja vilket av de tidigare inläggen man vill svara på. (Varje inlägg kan användas för att fortsätta en egen diskussion utgående från just det inlägget.) Uttrycket ämne (topic) och tråd används ofta synonymt, men skall man vara helt korrekt bör man bara använda ordet tråd för de hirearkiskt ordnade ämnena.

Många av dessa programvaror använder PHP/MySQL. PHP är ett programmeringsspråk som används för att göra websidor. PHP används ofta för att lagra eller hämta data ur MySQL-databaser. De data som surfaren vill hämta från sajten ligger ofta i en databas. För att kunna bygga en sajt med websidor som använder PHP/MySQL så måste man ha dessa servrar installerade.

Samba är en server som kan dela ut filer. Den använder Windows-protokoll. Det betyder att andra datorer (Windows eller Linux som t.ex. Ubuntu) enkelt kan få tillgång till dessa filer över t.ex. ett lokalt nätverk eller över Internet via SSH.

Med en SSH-sserver i din dator kan du fjärrstyra datorn via kommandon i
terminalen. Med SSH kan du också utnyttja din dator som en proxyserver. Det betyder att du t.ex. kan surfa från en annan dator VIA din dator. Det är ett sätt att vara anonym på nätet. (Proxyservern är inte anonym, men den som ansluter till den kan vara det.)

Man kan "tunnla" andra klient-server förbindelser (t.ex. fildelningsservern Samba) mellan SSH-servern och SSH-klienten. På det sättet kan man ge dessa förbindelser en god säkerhet och kryptering när de kommunicerar via internet. Man kan säga att man skapar ett "intranet" över Internet.

Med en VNC-server ("fjärrskrivbord") kan du fjärrstyra datorn genom att projicera dess skrivbord på en annan dator över Internet. (Man sitter alltså vid en annan dator men kör sin egen dator på samma sätt som om man satt framför den.)

Vill man dela ut filer till ett lokalt nätverk med både Linux (Ubuntu) och Windowsdatorer brukar man installera Samba-server. (Använder man bara Linux-datorer kan man använda nfs-server.)
ftp-server används ofta för att dela ut filer över internet. Både Samba och ftp kan reglera läs- och skriv-rättigheter separat.
Ett säkert sätt att skicka och ta emot filer över internet är sftp. Det installeras automatiskt om man installerar SSH-server. (Man kan enkelt ansluta och skicka/ta emot filer med t.ex. klienten Filezilla.)

postfix är en mailserver (MTA) som kan skicka/ta emot epost till/från andra mailservrar. För att kunna hämta mail från mailservern använder vi epostklienter som kommunicerar med mailservern via antingen POP3- eller IMAP-servrar/protokoll.
Procmail är en MDA (Mail Delivery Agent) som kan sortera och filtrera inkommande epost.
Här är en mer komplett lista över
mail-serverar och relaterade program

Program för mer grundläggande Internet och nätverksfunktioner:
DHCP dhcp-3
DNS BIND
network (packet) analysis tcpdump, Wireshark
proxy- (http-) server Apache, Squid
routing Quagga



Vem använder Linux?

Vem använder Linux? Det kortaste svaret är väl: Det gör vi alla! Linux ingår i konstruktionen av sajter som t.ex. Google och Facebook. Använder du en router hemma för att koppla samman flera datorer kanske routern använder Linux. Linux används i mobiltelefoner av flera fabrikat, bl.a. Nokia och Motorola. I september 2008 medgav Microsofts VD Steve Ballmer att Linux andel i servermarknaden är ungefär 60% medan Windows innehar ungefär 40%. På persondatorsidan har olika källor uppskattat andelen Linuxsystem från mindre än en procent till närmare 10%. Både vad gäller servrar och persondatorer så är andelen Linuxanvändare stigande. [Källa]



Bakgrund


Richard Stallman

Linus Torvalds

Tux

GNU

Brian Kernighan

Dennis Ritche

Ken Thompson

Mark Shuttleworth

Ian Murdock
Ubuntu bygger på Linux. Namnet Linux är en för­kortning av sys­temets egent­liga namn: GNU/Linux.

Ubuntu är en s.k. Linuxdistribution (se nästa stycke) som funnits sedan 2004. Ubuntu baseras på en annan distribution - Debian. De ingående programmen är skrivna under avtalet för "öppen källkod". Detta innebär bl.a. att vem som helst får använda och sprida Ubuntu. Programmen utvecklas ofta av frivilliga. Ubuntu sponsras av företaget Canonical vilket bl.a. säljer utbildning och supporttjänster. Canonical är baserat i Storbritanien och ägs av entreprenören Mark Shuttleworth, ursprungligen från Sydafrika. Ordet "ubuntu" kommer från det sydafrikanska språket zulu och betyder medmänsklighet.
Här kan du se och höra Nelson Mandela beskriva innebörden av ordet "ubuntu".

Unix och C

Studera stycket noggrant. Längre ner kommer en test på din upp­märksamhets­förmåga.     [Dölj]
Här finns ett tips.
Idéerna bakom GNU/Linux (ibland bara "Linux") baseras på systemet UNIX som utvecklades under 1970- och 80-talen. En stor del av UNIX utveckling skedde vid Bell Labs vilket tillhör det amerikanska telekombolaget AT&T. UNIX och GNU/Linux är till största delen konstruerade i programmeringsspråket C. Ken Thompson och Dennis Ritchie började 1969 skapa de program som skulle bilda UNIX, till att börja med bara för att kunna flytta ett dataspel mellan två datorer. [Ref.] Några år senare skapade samma personer programmeringsspråket C. Även Brian Kernighan bidrog mycket till utvecklingen av UNIX. Tänkandet bakom UNIX har influerat uppbyggnaden av Internet. [Ref. 1, 2, 3]

De programmeringsspråk som föregick C var BCPL (Basic Combined Programming Language, skapat i Cambridge 1966) och B (skapat av Thompson). [Ref.] Den första C-kompilatorn byggdes av Dennis Ritchie i programmeringsspråket B 1971. Numera skapas C-kompilatorer i C. C utvecklades ur B med bl.a. tillfogande av typer. Namnet Unix är en anspelning på det tidigare systemet Multics. Namnet C valdes eftersom det är nästa bokstav i alfabetet efter B (det då vanliga programmeringsspråket) samt en del av förkortningen BCPL. Här beskriver Dennis Ritchie hur programmeringsspråket C skapades.

C beskrivs som ett "kraftfullt" programmeringsspråk. En innebörd av detta är att C gör det enkelt att direkt påverka minnesadresser och använda operatorer på bitnivå vilket underlättar programmering av hårdvara. Tidigare var man tvungen att använda maskinspråk för denna typ av programmering.

Kompilatorer för nya programmeringsspråk skrivs vanligen i de programmeringsspråk som redan existerar. De första kompilatorerna för maskinspråk (assemblatorer) skrevs genom att man skrev programmen på papper. Därefter överstatte man instruktionerna till maskinkod som direkt kunde lagras t.ex. på hålremsa eller i EPROM (Erasable Programmable Read Only Memory). [Ref.].

GNU/Linux
Två kända namn som förknippas med GNU/Linux är Richard M Stallman och Linus Torvalds. Torvalds är finlandsvensk från Helsingfors. (Han är finländare med svenska som modersmål.) I mitten av 1980-talet började Stallman organisera fri programvara för att bygga ett nytt operativsystem ("GNU-projektet"). En viktig komponent i det nya operativsystemet (den s.k. "kärnan") konstruerades av Torvalds 1991.

Ett vanligt UNIX-baserat operativsystem vid tidpunkten för introduktionen av Linux var MINIX, utvecklat av Andrew S. Tanenbaum. Detta operativsystem var dock endast fritt för undervisningsändamål. Torvalds ville genom konstruktionen av Linux-kärnan bidra till ett helt fritt operativsystem.

Idag utvecklas programmen av många frivilliga över hela världen. Den som så önskar har rätt att sammanställa och modifiera de tillgängliga komponenterna till ett nytt, eget operativsystem. Dessa system kallas Linuxdistributioner ("distar", eng. "distros"). Symbolen för Linux-kärnan är en pingvin.

Torvalds (f. 69) leder fortfarande arbetet med Linuxkärnan. Som uttryck för deras uppskattning av hans arbete erhöll Torvalds aktieoptioner av företagen Red Hat and VA Linux. Vid företagens börsintroduktion 1999 steg optionernas värde till ung. 20 miljoner amerikanska dollar. Torvalds är en utåtriktad person som gjort många
uttalanden som blivit legendariska i Linux-kretsar Linus arbetar som programmerare i USA och är gift med Tove, sexfaldig finsk mästare i karate. Paret har tre döttrar.

"The Debian Linux Release" skapades av Ian Murdock 1993. Murdocks ambition med en ny distribution var att förbättra underhåll och minska antalet buggar jämfört med tidigare distributioner. En populär distribution vid den tidpunkten var SLS (Softlanding Linux System). SLS och Debian var de två första distributioner som baserades på mjukvara från flera olika källor. Namnet Debian är en sammansättning av Ian Murdocks och hans dåvarande flickväns - Debra Lynns - förnamn.

Ubuntu
Mark Shuttleworth (f. 73) grundade 1995 företaget Thawte. Thawte arbetade till en början med att anpassa web-servern Apache till att kunna förmedla krypterat innehåll utan att bryta mot USAs stränga exportregler gällande krypteringsmetoder. Thawte etablerade sig också som en utfärdare av digitala certifikat. [Ref.] När VeriSign 1999 köpte Thawte av Shuttleworth för motsv. 575 miljoner amerikanska dollar så innehade varje företag ungefär var sin halva av marknaden för digitala cerifikat. (I maj 2010 sålde VeriSign sin verksamhet för datasäkerhet till Symantec för motsv. 1.3 miljarder amerikanska dollar.)

2002 genomförde Shuttleworth en rymdfärd med det ryska rymdprogrammet. 2005 grundade han Ubuntu. Många menar att en viktig faktor som initialt bidrog till Ubuntus framgångar var att två stora Linuxdistributioner - Fedora och SUSE - delat upp sin verskamhet i två delar: En del för privatpersoner (gratis) och en del för företag (avgiftsbelagd). Numera kallas de fria versionerna Fedora resp. openSUSE. De avgiftsbelagda versionerna kallas Red Hat Enterprise Linux (företaget Red Hat) samt SUSE Enterprise Linux (företaget Novell). För att få fullgod support, uppdateringar etc. måste man för dessa två distributioner erlägga avgifter. I motsats till detta formuleras "Ubuntus löfte" så här:
"Ubuntu is free. Always has been and always will be. From the operating system to security updates, storage to software." [1, 2] Ett annat uttryck förknippat med distributionen är "Ubuntu bugg nummer ett". Den formuleras så här: "Microsoft has a majority market share".

Lite på skoj används ibland titeln SABDFL om ledare för olika dator-relaterade verksamheter. Det står för Self Appointed Benevolent Dictator For Life" Inom Ubuntu är det naturligtvis grundaren, ledaren och finansiären Mark Shuttleworth som ibland, skämtsamt tituleras på detta sätt.

Ubuntu grundas alltså på distributionen Debian. Vissa ansåg att utvecklingstiden för mjukvara inom Debian-projektet var för lång och att detta motiverade grundandet av en ny distribution. Ubuntu är konstruerat med ambitionen att vara lättanvänt.

En skillnad mellan distributionerna är att en ny version av Debian nu utkommer vart annat år, medan Ubuntu ger ut en ny version var sjätte månad. Båda distributionerna ger kontinuerligt ut bl.a. säkerhetsuppdateringar.

Canonical är ett privat företag. (Det ägs i sin helhet av Mark Shuttleworth.) Canonicals finanser behöver därför ej offentliggöras. Vad man vet är att Shuttleworth 2008 sade att företaget inte gick med vinst. [Ref.] Som situationen är nu så bidrar Shuttleworth ekonomiskt till utvecklingen av Ubuntu. Här finns en äldre intervju med Shuttleworth. [Ref.] Canonical har, via Shuttleworths riskkapitalbolag HBD, tillgång till ett privat jetplan med 19 sittplatser. [Ref.]

2005 grundade Shuttleworth en Ubuntu-stiftelse genom en donation av 10 miljoner amerikanska dollar. Stiftelsen avsåg från början att anställa centrala personer verksamma med Ubuntu. Stiftelsen har dock vilat och Shuttleworth har senare sagt att kapitalet kan komma att tjäna som en reserv om Canonicals finansiella bidrag till Ubuntu skulle minska. [Ref.]

När det här skrivs är Ubuntu den mest använda Linuxdistributionen. Ett sätt att försöka jämföra polulariteten hos olika Linux-distributioner är detta. (I tabellen i högermarginalen ("Page hit ranking") ingår även flera "specialdesignade" varianter av Ubuntu. Man känner oftast igen dem på att namnet slutar på "-buntu".)

Relationen mellan Debian och Ubuntu
2004 följde Mark Shuttleworth med en rysk isbrytare på en resa till Antarktis. På resan tog han med och studerade mailinglistor för Debianprojektet, en Linuxdistribution. Senare samma år anställde han cirka tio av de mest aktiva programmerarna från Debian för att skapa den nya distributionen Ubuntu. (Dessa programmerare hade tidigare arbetat väsentligen ideellt.) Beroende på synsätt kan man säga att Ubuntu är en "fork" eller ett "derivat" av Debian. På Ubuntus site står det bl.a. så här: "Ubuntu är stolt över att baseras på Debian."

Mjukvaran i de två distributionerna (Debian, Ubuntu) lagras i samma typ av paket (filer med extensionen deb). I grunden är källkoden densamma men paketen är inte identiska (biblioteksversioner, målmappar och andra faktorer kan skilja). Det kan fungera att använda ett paket från Debian i Ubuntu eller omvänt, men säkrast är att hämta sina paket från källor motsvarande den distribution man använder.

En uppskattning gjorde gällande att 7% av källkoden i Ubuntu var paketerad specifikt för Ubuntu och inte för Debian. 17% av de paket som förs vidare från Debian till Ubuntu genomgick förändringar innan de inkluderades i Ubuntu. Dessa siffror samt en förklaring av hur källkoden från Debian inkluderas i Ubuntu är hämtade från denna
länk. Här finns några fler länkar för den som vill läsa vidare om vilka fakta som finns och några åsikter som framförts gällande samarbetet mellan Debian och Ubuntu: [1, 2]

Ubuntus utvecklingscykel
Ubuntu har en utvecklingscykel av längden 6 månader. Processen startar med att Ubuntus utvecklingsversion övergår i den egentliga versionen och många användare uppgraderar sin version. Därefter utvecklas den nya utvecklingsversionen och den egentliga versionen vid sidan av varandra. Under de två första månaderna efter uppgraderingen hämtas nya paket automatiskt till Ubuntus utvecklingsversion från Debians instabila version. (Den kallas även Debian Sid och fungerar vanligen problemfritt trots att den rubriceras "unstable".) Både den egentliga versionen och utvecklingsversionen erhåller kontinuerligt säkerhetsuppdateringar och uppdateringar som korrigerar buggar.
Efter två månader inträder Ubuntus
"Debian import freeze". Nya paket hämtas därefter från Debian endast på utvecklarnas begäran. Ett annat viktig steg i Ubuntus utvecklingcykel är "Feature Freeze" vilket inträffar efter ung. 4 månader. Efter detta steg introduceras inga nya funktioner utan man koncentrerar sig under de två sista månaderna på felsökning och felkorrektion.

Några skillnader mellan Linux och Windows
Skillnaderna i konstruktion mellan Linux och Windows kan diskuteras länge. Här presenteras bara några enkla fakta:
Linux har uppstått ur Unix och har därför från början varit anpassat för att fler användare skall kunna använda samma dator. (I Windows har dessa funktioner byggts in gradvis.)
Linux är filbaserat. Systemförändringar geonomförs t.ex. ofta genom att man ändrar innehållet i textfiler. ("Device" såsom t.ex printrar hanteras som filer och data-strömmar.) I Windows "klickar man istället i rutor". Dessa klickningar lagras sedan som t.ex. inställningar i det s.k. systemregistret.
Linux kärna är byggd i en enhet ("monolitisk kärna"), se vidare nästa stycke.

Här står lite om skillnader i hur data lagras.
Linux består av öppen mjukvara. I Windows gömmer man däremot ofta medvetet, av kommersiella skäl, olika funktioner och inställningar för användaren

Vad är Linuxkärnan?
Torvalds konstruktion av Linuxkärnan 1991 gjorde att den programvara som framställts och samlats av bl.a. Stallman kunde komma till användning i ett helt fritt operativsystem. Kärnan är den länk (det program) som gör att användarprogrammen kan utnyttja processor, RAM-minne och olika "device" (hårdvara som t.ex. diskar). Kärnan har säkerhetsmässigt den högsta rangen av programmen i datorn ("ring 0"). Inga andra program tillåts påverka hur kärnan arbetar.

Man delar in datorns minnesutrymme i "kernel space" och "user space". Linux kärna är "monolitisk". Det betyder bl.a. att hårdvarans drivrutiner körs i samma minnesutrymme som kärnan själv. Ett undantag är drivrutiner för grafiken som körs i user space. (Detta till skillnad från Windows som kör grafiken i kernel space.) Motsatsen till monolitisk kärna är "micro-kernel". I denna senare arkitektur körs drivrutinerna i user space.

En monolitisk kärna är mindre (jämfört med samtliga delar av en mikrokärna) och kan arbeta snabbare än en mikrokärna. En del betraktar dock en mikrokärna som "modernare". En mikrokärna är lättare att underhålla eftersom man enklare kan byta ut delar. MINIX skapare, Andrew S. Tanenbaum, har kritiserat Linux för att använda en monolitisk kärna.
[1, 2] Man kan dock notera att såväl Windows NT, Mac OS X och alltså Linux använder monolitisk kärna. [Ref.]

Diskussionen om monolitisk kärna kontra mikro-kärna är fortfarande aktuell. En diskussion rör huruvida filsystemet kan placeras i user space (mikro-kärne-arkitektur). Torvalds deltar fortfarande i diskussionerna. Som jag förstår Torvalds uppfattning så menar han att en monolitisk kärna är det enda som kan fungera bra praktiskt. Mikro-kärne-arkitektur uppvisar vissa teoretiska fördelar, som dock är svåra att dra nytta av i praktiken.

Skillnaderna är inte alltid så lätta att renodla. Såväl Linux, Windows som Mac-datorernas operstivsystem använder s.k. kärnmoduler. Dessa utgör enheter som kan laddas in och komplettera kärnans funktion. Fördelar med kärnmoduler är att man sparar plats i minnet och desutom kan uppdatera moduler utan att starta om datorn. Kärnmoduler har kunnat utnyttjas för att installera skadlig kod, i detta fall s.k. "rootkits".


HURD [1, 2] är GNU-projektets alternativ till kärna, den konstrueras med mikro-kärne-arkitektur.

Vad gjorde Linus egentligen?
[Stycket är under arbete. Ursäkta om en del oförklarade facktermer kvarstår.]
Kärnans uppgift är att ladda in användarprogrammen i minnet och se till att programmen tilldelas nödvändiga resurser såsom CPU, minne och I/O-device (input/output på kringutrustning som t.ex. tangentbord och skärm).
Kärnan fungerar som ett "abstraktionslager" för användarprogrammen. Det betyder att användarprogrammen t.ex. inte behöver ta hänsyn till hur informationen på diskarna är upplagd. Användarprogrammen kan istället skriva eller läsa från disken med enkla kommandon som i stort bara anger vad som skall läsas eller skrivas. Inga detaljer om diskstrukturen som t.ex. cylindrar eller sektorer behöver anges. Man kan alltså säga att det går en ganska tydlig skiljelinje mellan kärnan (Linux) och resten av operativsystemet (GNU och Ubuntu) här.
Kärnan och diskarnas filsystem
[1, 2] arbetar mycket nära tillsammans. (Av praktiska skäl liknade Thorvalds första filsystem mycket Minix filsystem. Minix var ju det operativsystem som Thorvalds arbetade under.)
Vill man kommiunicera med kärnan (läsa eller sätta parametrar, t.ex.) brukar man ofta göra detta genom att läsa eller skriva filer i mappen /proc. Dessa filer kallas virtuella. Det betyder att de genereras "on the fly" av kärnan. Filerna ligger inte på disken.
Thorvalds skrev program för processorn 80386. Han använde programmeringsspråket C:s goda möjligheter att ge instruktioner till hårdvara. Han undvek att använda instruktioner som var beroende av operativsystemet utan använde enbart instruktioner som direkt utnyttjade processorn 80386.
Programmen översattes till maskinkod med GNUs C-kompilator som fortfarande används för att bygga Linux-kärnan.
Hans första program var en task-switcher och en terminal driver. Han behövde helt enkelt en terminalemulator för att komma åt Unix-servrarna på universitetet i Helsingfors. [Ref.] Som han skriver i sin bok
"Just for Fun" så insåg han efter ett tag han att han byggt grunden till en kärna för ett operativsystem.
De första program han överförde
(eng. ported) till det nya operativsystemet var en kommandotolk (shell) och GNU-projektets C-kompilator. Han bjöd in andra programmerare att delta i projektet. Linux är ett fint exempel på vad samarbete kring fri mjukvara kan åstadkomma.



Ubuntu Live-CD/DVD

-- Ladda hem Live-CD/DVDn! --

Med Live-CD/DVDn har du alltid ett fungerande system i datorn (surfning, e-post, ord­be­handling, disk­hantering etc.), oberoende vad som hänt med datorns hårddisk.

Du kan ofta via Live-CD/DVDn direkt komma åt och rädda data från t.ex. ett Windows-system om det skulle trassla.

Det blir allt vanligare att man använder Ubuntu Live-CD/DVD från USB-minne. Se nedan under stycket USB-installation. .

OBS! Från och med v. 12.10 är Ubuntu avbildningen större än 800MB. Den ryms alltså inte på en vanlig CD. I den här texten står fortfarande uttrycket Live-CD kvar på flera ställen. Det är dock alltså mer korrekt att numera kalla skivan Live-DVD.

Ubuntu Live-CD/DVD kan användas till mer än att installera Ubuntu. Ubuntu Live-CD/DVD ger ett fullt fungerande system (orbehandling, surfning, e-post, diskhantering etc.) oberoende av tillståndet på datorns hårddisk. Om hårddisken drabbats av skada p.g.a. virus eller t.ex. Windows skulle trassla av andra orsaker så fungerar fortfarande Ubuntu Live-CD/DVD bra. Du kan i många fall via Live-CD/DVDn direkt komma åt och rädda data från t.ex. ett Windows-system om Windows-systemet skulle ha problem. (Eftersom hårddisken inte används så fungerar dock systemet långsammare än om man installerar det på hårddisken.)

Det blir allt vanligare att man använder Ubuntu Live-CD/DVD från USB-minne . Se nedan under stycket USB-installation.

Det finns flera sätt man kan använda Live-CD/DVD för att rädda data från t.ex. ett Windows-system som drabbats av problem. Efter det att man läst in data till Live-CD/DVDns system kan man t.ex.:

1. Lagra data via USB-porten till extern hårddisk eller till USB-sticka. Även om disken/stickan tidigare enbart använts i Windows (vanligen NTFS eller ibland FAT32 filsystem) så går det fint att spara data på den med Live-CD/DVD.

2. Lagra på annan intern disk

3. Skapa en partition på samma disk och lagra data där

4. Maila data till sig själv

Den som använder t.ex Windows XP saknar ofta bra diskhanteringsverktyg även i ett fungerande system. Då kan Ubuntu Live-CD/DVD vara användbar. (Kommandot GParted startar en bra diskhanterare.)
Om man inte specifikt begär att Live-CD/DVD t.ex. skall installera Ubuntu så kommer användandet av Live-CD/DVD inte att lämna några spår i datorn eller på dess hårddisk. Om man så väljer man dock fritt läsa och skriva på datorns hårddisk.

Man kan ladda ner Live-CD/DVD från t.ex. Ubuntus huvudserver eller Ubuntu Sveriges server. Vilken server man laddar hem från har ingen betydelse för vilket system man vill installera. Språk väljer man t.ex. senare under installationen. En av Ubuntus starka sidor är att det är lätt att modifiera systemet även efter installationen. Det står mer om Live-CD/DVD och andra Ubuntu-versioner nedan.

Man kan använda Ubuntu Live-CD/DVD på flera olika sätt:

1.   Sätt skivan i CD-spelaren och starta sedan om datorn, därefter kan man välja att:

1a. Provköra Ubuntu utan att datorns hårddisk påverkas.
(Medan man provkör finns också en ikon på skrivbordet som man kan klicka om man vill installera Ubuntu till hårddisken.)

1b. Direkt installera Ubuntu på datorns hårddisk.

2.   Installera Ubuntu "inom Windows" ;detta kan göras på bl.a. dessa två sätt:

2a. Starta först Windows, spela sedan Ubuntu Live-CD/DVD i CD-spelaren, välj "installera Ubuntu inom Win­dows".

2b. Ladda hem Ubuntu Live-CD/DVD (i s.k. iso-format), Ladda hem installationsprogrammet Wubi. Lägg dessa två filer  i samma mapp var som helst i Windows-datorn och klicka på Wubi. (Använder man detta alternativ så behöver man alltså inte bränna någon CD-skiva för att installera Ubuntu.)

3.  Installera Ubuntu i en "virtuell" miljö. Ref:[1, 2, 3, 4] (Denna web-sida går inte närmare in på detta förfarande utan ber att få hänvisa till länkarna där det redogörs för hur man gör.)

-- Hur kan man använda Ubuntu? --
A. Direkt från CD-skivan. (1.a)
B. Från installation på hårddisken. (1.b)
C. Installera inom Windows (2)
D. Installera virtuellt (3)
E. Från USB-sticka


USB-installation

Live-CD/DVD USB-medium (Casper installation)
Installation från USB-minne har blivit mycket vanligare och enklare. Med de metoder som beskrivs nedan kan man både köra Ubuntu (som en Live CD) och (om man vill) installera Ubuntu på hårddisken. Installationen fungerar som en vanlig Live CD och datorn körs enbart från USB-minnet utan att datorn eller dess hårddisk påverkas om man inte begär att t.ex. Ubuntu skall installeras på hårddisken.

1. Pendrivelinux
Man går helt enkelt till Ubuntus egen site och följer instruktionerna för att skapa en Live-CD/DVD på en USB-sticka. (Det gäller olika instruktioner beroende på om man använder Linux, Windows eller Mac-dator för att skapa USB-installationen.) [pendrivelinux]

2. UNetbootin
Man kan också skapa en bootbar USB-sticka med programmet UNetbootin [Ref.], detta program (liksom Pendrivelinux) går att använda i både Ubuntu och i Windows.

3. Startdisk
Man kan även välja kommandot "Skapa startdisk" från Ubuntus menyer för att att lägga Live-CD/DVDn på en USB-sticka. (Man kan då köra Ubuntu direkt från Live-CD/DVD eller från en Ubuntu-installation på hårddisken när man skapar installationen på stickan.) [1, 2]. (Man kan även kopiera filen "usb-creator.exe" från Ubuntu Live-CD/DVD och köra filen separat under Windows.)


Dessa metoder skapar en bootbar USB-sticka med en "persistent" (om man väljer det alternativet) installation av Ubuntu. Med persistent menas i detta fall att inställningar och data lagras mellan användningstillfällena.
Stickan måste kunna lagra 2GB data eller mer. (1GB storlek fungerar om man väljer "non-persistent" installation.)

OBS!
En USB-sticka klassificeras inte som "removable device" i alla datorers BIOS . Istället måste man i vissa datorer (ex. Eee PC) ändra i "Hard Drive order" i BIOS för att placera stickan först i boot-ordningen.
Man kan också, vid start av datorn, trycka ned den tangent (olika beroende på datortillverkare, ibland <escape> eller F8) som ger möjlighet att direkt ändra boot-ordning för just denna start.

Om USB-stickan ("flash-driven") inte bootar när du startar datorn så låt den sitta kvar i datorn och starta om datorn. Om datorn hänger och bara visar svart skärm så stäng av datorn (på laptops/netbooks genom att hålla nere påslagningsknappen i 10 sek). Starta därefter datorn igen med stickan kvar i USB-uttaget.
Har man en större USB-stick finns det olika sätt att utöka lagringsutrymmet. (En störrre sticka är att rekommendera med en "persistent" installation.)
Den fil som lagrar USB-installationen callas "Casper-rw loop file" ("Casper file"). För att förstora Casper-filen använder man
denna procedur. [Ref.] Filen är dock i formatet FAT32 och kan inte göras större än 4 GB.
Har man en USB-sticka som är större än 4GB kan man istället för att använda en Casper fil skapa en
Casper partition vilken kan allokeras en godtycklig storlek.

Full installation
Ytterligare ett sätt att skapa en installation på en USB-sticka är att utnyttja den vanliga installationsproceduren: Man startar en Live-CD/DVD och väljer alternativet "Installera Ubuntu". När man kommer till partitionering väljer man "manuell partitionering" och installerar Ubuntu till partitioner på USB-stickan. Detta kräver en USB-sticka med minst 4GB lagringsutrymme. Man kan kalla denna metod för en "full installation".

När man gör en full installation gäller det att undvika att starthanteraren (GRUB2) skrivs in i MBR på datorns fasta hårddisk. Man kan välja alternativ motsvarande detta under installationen. (Skriv in starthanteraren på USB-minnet istället.) Den som vill ta det säkra för det osäkra monterar ur den fasta hårddisken under installationen.
Yes you can do full updates and upgrades, just like in a real HDD installation. Following step by step for Full install of 10.10 to USB device, adjust partition size to suit: Turn off and unplug the computer. (See note at bottom.) Remove the side from the case. Unplug the power cable from the hard drive. Plug the computer back in. Insert the flash drive. Insert the Live CD. Start the computer, the CD should boot. Select language. Select install Ubuntu. Select Download updates while installing and Select Install this third-party software. Forward At "Allocate drive space" select "Specify partitions manually (advanced)". Forward Confirm Device is correct. Select "New Partition Table" click Continue on the drop down. Click "Free space" and "Add". Select "Primary". Make "New partition size..." about 1GB. Location = Beginning. "Use as:" = "FAT32 file system" And "Mount point" = windows. Select "OK" Click "free space" and then "Add". Select "Primary", "New partition size ..." = 3 to 4 GB, Beginning, Ext4, and Mount point = "/" then OK. (Optional) Click "free space" and then "Add". Select "Primary", "New partition size ..." = 1 to 2 GB, Beginning, Ext2, and Mount point = "/home" then OK. (Optional) Click "free space" and then "Add". Select "Primary", "New partition size ..." = remaining space, (1 to 2 GB), Beginning and "Use as" = "swap area" then OK. (Important) Confirm "Device for boot loader installation" points to the USB drive. Default should be ok if HDD was unplugged. Click "Install Now". Select your location. Forward. Select Keyboard layout. Forward. Insert your name, username, password, computer name and select if you want to log in automatically or require a password. Selecting "Encrypt my home folder" is a good option if you are woried about loosing your USB drive. Select forward. Wait until install is complete. Turn off computer and plug in the HDD. Stick the side panel back on. Note: You may omit disabling the hard drive if after partitioning you choose to install grub to the root of the usb drive you are installing Ubuntu to, (ie sdb not sdb1). Be cautious, many people have overwritten the HDD MBR. At boot you will then be given the option to boot your computer's hard drive, even when booting another computer. - - - Från C.S.Cameron/ubuntuforums.org


Skillnader
Man kan notera skillnader mellan en "Casper" installation och en full installation:
  1. En Casper installation fungerar som en Live-CD/DVD och körs från RAM-minnet. Den fungerar därför snabbare än en full installation om man använder den från en förhållandevis långsam USB-sticka.
  2. En Casper installation går inte att uppdatera.
  3. En full installation har inget installationsprogram. Man kan alltså inte installera Ubuntu därifrån
  4. I en full installation kan man välja att t.ex. använda proprietära drivrutiner för grafikkort. (En fördel om man gärna använder proprietära drivrutiner, men man bör avinstallera dessa när man flyttar stickan till en dator av annan modell.)

Inte bara USB-stickorna har fått större lagringsutrymme och och blivit billigare. även externa hårddiskar har utvecklats. Dessa är snabba och betydligt mindre än tidigare. Eftersom de externa hård-diskarna är små, arbetar snabbt och har stort lagringsutrymme har de blivit ett mycket attraktivt alternativ för att installera Ubuntu på ett portabelt medium.

Detaljerade instruktioner
[Stycket är under arbete.]
Det har blivit enklare att skapa en USB-installation (som beskrivits ovan). De mer detaljerade instruktionerna i detta stycke är inte längre helt aktuella. Skulle emellertid några problem uppträda med det vanliga sättet att installera via USB-minne så kan man läsa de följande stycket.
Enstaka användare beskriver fortfarande problem med installation från USB-minne. Har man problem med installation via USB-minne och inte har lust eller tid att felsöka, samt datorn är utrustad med en CD-spelare, bör man installera via CD-spelaren istället.

Man kan lägga materialet från Live-CD/DVDn på en USB-sticka. (Vanligast är att man använder Live-CD/DVD, men procedurer för att använda alternativskivan finns beskrivna.) Många tycker detta är ett praktiskt sätt att ta med sig Ubuntu till andra datorer. Det kan också vara ett praktiskt sätt att installera Ubuntu på en netbook-dator som saknar CD-läsare. Det krav som ställs på den dator som kör "Ubuntu-Live-USB" är att USB-porten är "bootbar". (Det betyder att datorn går att starta från USB-porten. Detta gäller de flesta moderna datorer, men man kan kolla om USB-porten är bootbar genom att öppna det s.k. BIOS.) Om det är första gången man installerar Ubuntu så kanske man behöver lite hjälp för att lägga installationen på en USB-sticka. Man är då mycket välkommen att fråga i forum. Här finns även en guide.
Man kan också skapa en bootbar USB-sticka med programmet UNetbootin [Ref.], detta program (liksom Pendrivelinux) går att använda i både Ubuntu och i Windows. UNetbootin skapar (liksom Pendrivelinux) en "persistent" installation. Persistent betyder att om man kör Live-CD/DVD från USB-stickan så lagras data på stickan tills nästa gång man använder den. Ubuntu 10.10 uppvisade vissa problem att skapa en bootbar USB-sticka. Trent Scotts blog påvisade en lösning. jag har dock lite svårt att öppna den länken och kan bara ge den i andra hand: [Ref.] (I filen syslinux/syslinux.cfg ändra raden "ui gfxboot bootlogo" till "gfxboot bootlogo".) Att använda ubuntu 11.04 från USB-sticka har inte uppvisat några motsvarande problem.

Det torde gå att skapa Live-CD/DVD och -USB i PC och köra dessa i Mac-datorer (och omvänt). Får man dock problem är det enklast om man använder samma typ av dator (PC resp. Mac) för att skapa Live-CD/DVD/USB som man planerar att använda mediet i. [Ref.]
Mac-datorer kräver GPT (GUID) partitionstabell (inte "vanlig" MBR) för att boota från hårddisk eller USB-disk. Möjligen kan man bli tvungen att konvertera boot-partitionen till Mac-datorernas filsystem HFS+ för att kunna boota en USB-sticka som laddats med Live CD i en PC.
Således - Vill man skapa en bootbar USB-sticka för en Mac-dator är det allra säkraste sättet att använda en Mac-dator när man skapar stickan.

I dessa texter används ibland uttrycket "frugal installation". Det betyder att man kör sitt system från en image (som t.ex. en iso-fil) på disken. (I en "vanlig" installation så expanderas ju t.ex. iso-filen till alla sina ingående mappar och filer vilka används från disken. Systemet fungerar alltså snabbare än om iso-filen används från CDn.

 

Installation

Vilka datorer kan använda Ubuntu?

Grundregeln är att alla PC-datorer samt de Mac-datorer som är konstruerade med "Intel-arkitektur" (se nästa stycke) kan installera Ubuntu med de vanliga installationsmetoderna. På netbook-datorer väljer många att installera "Ubuntu Netbook Edition". [OBS! I.o.m. Ubuntu ver. 11.04 (Natty Narwhal) så har den speciella netbook-versionen tagits bort och man kan installera den "vanliga" Ubuntu-versionen även i netbook-datorer.] Se mer under systemkrav nedan.

Ett annat ord för Intel-arkitektur är "x86-arkitektur". De flesta moderna datorer kan arbeta enligt denna grundläggande arkitektur som introducerades genom Intels processor (CPU) 8086.

Tidigare hade Mac-datorerna en arkitektur med namnet Power-PC (PPC). Under 2005 och 2006 infördes Intel-arkitektur (se ovan) för nybyggda Mac-datorer. På dessa nyare Mac-datorer går det alltså att installera Ubuntu med den vanliga installations-CDn. Det finns en speciell installations-CD för de äldre (PPC) Mac-datorerna.

Hur installerar man Ubuntu?

- Man kan t.ex. ladda hem Ubuntu Live-CD/DVD här eller här. (CD/DVDn laddas ner som en s.k. "iso-fil" vilken man använder för att bränna en CD/DVD. Det går även att ladda ner Ubuntu som en - självklart laglig - bit-torrent-fil.) Ubuntu Live-CD/DVD gör att man kan "provköra" Ubuntu utan att datorn eller hårddisken påverkas. Man kan också använda Ubuntu Live-CD/DVD för att installera Ubuntu på datorns hårddisk. Se stycket ovan om Live-CD/DVD.

Man kan också följa snabbguiden ovan.

Skall jag välja 32- eller 64-bitarsversionen av Ubuntu Live-CD/DVD?

- Är det första gången man installerar Ubuntu är det enklast att använda 32-bitarsversionen av Ubuntu (för "x86-arkitektur" eller "standard personal computer"). 32-bitarsversionen av Ubuntu fungerar även tillsammans med datorer som använder 64-bitars processorer (AMD 64, Intel 64, x86-64).

64-bitarsversionen av Ubuntu kan, liksom t.ex. motsvarande version av Windows Vista/Windows 7, ge prestandaförbättringar. Vad gäller båda dessa operativsystem så är prestandaförbättringarna oftast mycket måttliga och i enstaka fall har 64-bitarsvarianterna av båda operativsystemen kunnat orsaka driftstörningar.
(Den variant av Windows Vista som följer med nya hemdatorer - s.k. OEM-installation - är oftast 32-bitarsvarianten. Denna säljs vanligen utan egentlig support. Den s.k. support man kan kontakta ser endast som sitt ansvar att "utesluta hårdvaruproblem". Vid problem med Windows Vista OEM-installation får man vanligen ingen hjälp med problemet utan endast rådet att radera hela disken och installera operativsystemet på nytt. Vill man köpa Windows Vista med egentlig support så måste man köpa operativsystemet separat, inte som medföljande s.k. OEM-installation.)

En begränsning med 32-bitars operativsystem är att de oftast bara kan använda 3.2 GB RAM-minne. I praktiken brukar dock detta faktum oftast vara av underordnad betydelse.


32 bitars arkitektur kallas ibland i386 (i står för Intel) eftersom Intel uppfann denna arkitektur. Binära filer för i386 kan även användas för AMDs processorer. 64 bitars arkitektur kallas ibland AMD64 eftersom AMD uppfann denna arkitektur. Binära filer för AMD64 kan även användas för Intels 64 bitars processorer. Kanske vore det mer logiskt att inte tala om i386 eller AMD64 arkitektur. Det vore nog bättre att bara säga 32 eller 64 bitars arkitektur eftersom program kan köras på samma sätt på både Intels och AMDs processorer. Här står lite om processorer.

Hur bränner man en iso-fil?

- Den s.k. iso-fil man laddat ner är en bild ("image") av samtliga de filer som ingår i Ubuntu Live-CD/DVD. När man bränner den brukar de flesta brännarprogram automatiskt ta hänsyn till att det är en image och dela upp innehållet i iso-filen i de ingående filerna som bränns på CD/DVDn. (Man skall alltså inte bränna hela iso-filen som en enda fil på CDn.) Detta brukar i allmänhet inte vålla några problem. Dubbelklickar man på en iso-fil brukar de flesta system automatiskt bränna den på rätt sätt. Bränn gärna alla installations-skivor med lägsta hastighet.

På många nedladdningssidor möts man av två alternativ. Man kan antingen ladda ner Ubuntu som "iso-fil" eller "via BitTorrent"/"som Torrent-fil". Detta uttryckssätt kanske är lite oegentligt, i båda fallen är det en iso-fil man laddar ner. Skillnaden ligger i hur man laddar ner filen. I det första fallet klickar man bara på filen i web-läsaren. I det andra fallet använder man systemet BitTorrent för att ladda ner filen.

Kan man installera från USB-sticka?

- När den här texten påbörjades (2007) var det inte lika vanligt som nu med installation från USB-minnen (USB-stickor, "flash memory sticks", "thumb-drives", "pen-drives"). En egen sida ägnades åt hur man installerar Ubuntu på ett system utan CD-spelare.

Installation från USB-minne har dock blivit mycket vanligare och enklare. Det står mer här.
Man går helt enkelt till Ubuntus egen sajt och följer instruktionerna för att skapa en Live-CD/DVD på en USB-sticka.
En faktor som bidragit till att göra detta möjligt är att det numera är mycket vanligt att datorns USB-port ("USB-kontakten") är "bootbar". Det betyder att det går att starta datorn via programvara från USB-porten. För att kunna installera Ubuntu från ett USB-minne så måste datorns USB-port vara "bootbar".

Kan man installera från DVD?

- Det nedanstående, finstilta stycket är inte längre aktuellt. Ubuntus avbildning är numera (v. 12.10) av storleken 800 MB, Den ryms inte längre på en CD-skiva. Numera installerar man Ubuntu från en DVD-skiva eller från USB-minne. .

Det går att bränna Ubuntus CD-avbildningar (iso-filer) till DVD och installera från dessa. Det finns också färdiga DVD- avbildningar . Några användare har dock haft problem att installera från DVD-skivor. Skulle problem uppstå vid installation från DVD-skiva är första åtgärden att köpa hem CD-skivor och bränna iso-bilden på en CD "som vanligt" istället.
Om man använder Windows och vill bränna en DVD kan man t.ex. använda programmet
imgburn.

Hur stort diskutrymme krävs för att installera Ubuntu?

- Man bör helst ha minst 6 GB tomt disk-utrymme att tilldela Ubuntu. (Detta gäller den traditionella skrivbordsmiljön. Det går att skräddarsy lösningar för mindre diskutrymmen, fråga om detta t.ex. här. Här står också mer om vilka krav som ställs på datorn. Ubuntu-versionen "Xubuntu" kan installeras på bara 1.5 GB diskutrymme, se nedan.)

Helst bör man ha 6 GB utrymme att tilldela Ubuntu. Har man dessutom Windows i datorn så måste man ju lämna tomt utrymme till Windows att arbeta med. Har man t.ex. 10 GB tomt utrymme när man installerar Ubuntu kan man t.ex. ge 6 GB utrymme till Ubuntu och lämna 4 GB utrymme kvar till Windows (4 GB oanvänt utrymme på "Windowspartitionen"). Se nedan.

Om jag redan kör Windows, kommer installationen av Ubuntu att påverka mitt Windows-system?

- Nej. När man startar datorn kan man välja om man vill starta Ubuntu eller om man vill köra Windows som förut.

Kommer jag åt mina gamla data?

- Kör man redan t.ex. Windows och lägger till Ubuntu så kommer Ubuntu att kunna läsa data från Windows-systemet. Många Windowsprogram går att använda under Ubuntu. Det finns dock motsvarigheter till de allra flesta Windowsprogram under Ubuntu. Ubuntu ansluter även till Windowsnätverk.

Om du har både Ubuntu och Windows i datorn och vill komma åt Windowsdata medan du kör Ubuntu skall du stänga av Windows helt innan du startar Ubuntu. Det går bra att använda Windows viloloäge ("hibernate") men i vissa fall kommer man då inte åt Windows-systemets filer från Ubuntu.

I vilken ordning skall jag installera operativsystemen?

- Den här guiden förutsätter att man installerar Ubuntu på en tom disk eller på en disk där man redan kör Windows. Om man har en tom disk på vilken man planerar att installera både Windows och Ubuntu är det enklast att först installera Windows. Detta eftersom Ubuntus starthanterare ("bootloader") då enkelt kan installeras att starta alternativt Windows eller Ubuntu. Det går förstås även att lägga till Windows till ett system där man redan kör Ubuntu. Lite mer om detta finns här.

Innan en Windows-partition krymps bör den de­frag­menteras.

Är det något man behöver tänka på innan man påbörjar installationen?

- Om man redan kör Windows, och vill behålla det vid sidan av Ubuntu, rekommenderas det att utföra Windowskommandot "defragmentering" innan man installerar Ubuntu. (I Windows XP/Vista ligger kommandot under: Tillbehör > Systemverktyg.) Man skall som alltid säkerhetskopiera viktiga data. Man bör ju också veta hur stor hårddisk man har och hur mycket tomt utrymme som finns. (I Windows XP/Vista klickar man: "Den här datorn" > Lokal disk (C:) > högerklick/egenskaper)

Linux lägger upp filerna lite annorlunda än Windows. Man lämnar helt enkelt lite mer utrymme mellan filerna och fragmentering uppstår inte lika lätt. Därför brukar man vanligen inte behöva defragmentera Linux-system. [1, 2, 3, 4]

Den som önskar partitionera själv ("manuellt") bör också sätta sig in i hur informationen på datorns hårddiskar är upplagd. Om man redan använder Windows kan man (höger-)klicka "Den här datorn" > hantera > diskhantering. Man ser då vilka diskar man har och hur de är uppdelade ("partitionerade"). Man bör ha en uppfattning om partitionernas ordningsföljd, filsystem och storlek om man ämnar använda manuell partitionering. Denna information gör att man "känner igen sig" när man partitionerar och fördelar de olika delarna av Ubuntu på deras respektive partitioner. (Windows använder numera oftast filsystemet NTFS, tidigare användes FAT32. Detta kan hjälpa till att identifiera de delar av disken (de "partitioner") där Windows ligger.)
OBS! Partitionerna behöver inte vara numrerade i den ordning de ligger "fysiskt" på disken. Den "behållare" (utökade partition, "extended partition") vars funktion är att ge utrymme för logiska partitioner får också en egen partitionsbeteckning. Se
exempel längre ner.

Man kan gärna ägna lite extra tid till denna punkt. Det är alltid bra att veta exakt vilka diskar och partitioner som ingår i ens system. Att bara identifiera en partition med ett nummer kan bli fel. Det som t.ex. kallas för partition #3 av ett program behöver inte vara den partition som benämns med samma nummer av ett annat program. Detta gäller oberoende vilka program och operativsystem man kör. Detta gäller nog alla typer av installationer/uppgraderingar; det är oftast bra att gå igenom förutsättningarna så gott det går innan man startar installationen/uppgraderingen. Oftast brukar dock inga problem uppstå. I typfallet brukar disken bara innehålla en enda Windows-partition.

Windows återställnings-CD

Om man planerar att installera Ubuntu tillsammans med Windows kan det också vara en bra idé att stifta lite närmare bekantskap med sin Windows återställnings-CD. Windows levereras ju tillsammans med en installations/återställnings-CD. (Ibland ombeds man bränna den själv när man just börjat använda sin nya dator.) Som beskrivs nedan är det denna återställnings-CD ("recovery-CD") som används om man t.ex. vill avinstallera Ubuntu.

Det man kan göra är att lägga i CDn och starta om datorn vilket alltså startar datorn från CDn ("bootar från CDn"). (Se till att CD/DVD-spelaren ligger först i startordningen i BIOS) Man kan då kontrollera att man kan navigera sig fram till den s.k. "återställningskonsolen". Den innehåller bl.a. en "DOS-prompt", dvs det program (operativsystem) som gör det möjligt att ge grundläggande kommandon. När man vet hur man hittar dit kan man avsluta genom att ge kommandot "exit" vilket startar om datorn. Här finns en länk till de kommandon som kan ges i återställningskonsolen.

Det kan vara bra att känna till hur man når återställningskonsolen. Installation av Ubuntu orsakar mycket sällan några problem. Skulle emellertid några problem uppstå så är det osannolikt att man skadat ett Windows som ev. finns på disken. (Det enda fel man egentligen kan begå, som inte går att reparera, om man vill behålla Windows, är att formatera Windowspartitionen. Hur detta undviks beskrivs nedan.) I ett olyckligt fall skulle man däremot kunna få problem med starthanteringen ("GRUB/GRUB2"). Det kan te sig dramatiskt när datorn bara startar med en svart skärm, men i detta fall är Windows inte påverkat. Det som har skadats är starthanteringen och denna kan oftast repareras enkelt med Windows återställningsdisk, vilket beskrivs mer detaljerat nedan (Man startar återställningsdisken och ger kommandot "fixmbr" och i vissa fall även "fixboot". Detta kommer att återställa Windows starthantering.) (Om man redan har installerat Ubuntu och det fungerar, men fel i starthanteringen uppstår, brukar man istället reparera starthanteraren med Ubuntu Live-CD/DVD som beskrivs i andra länkar)

Återställning av Windows

Om man avser att använda både Ubuntu och Windows på samma dator bör man beakta följande: Ibland finns ytterligare en Windowspartition vid sidan av systempartitionen. (Systempartitionen kallas vanligen C:) Denna andra Windows-partition kallas "recoverypartition" (från den kan Windows återställas, ofta genom att man trycker F8 eller F11 vid start av datorn).

Om Windowssystemet innehåller en recoverypartition kan denna återställningsmöjlighet omöjliggöras om man partitionerar om disken. (Trots att recoverypartitionen finns kvar på disken så kan den inte användas för att återställa systemet om diskens partitioner förändrats.) Om man får Windows-problem måste man alltså, i det fallet, istället återställa sitt Windows-system genom Windows återställnings-CD (eller -DVD). Vill man veta exakt vad som gäller för ens egen dator så kan man t.ex. ringa datorns generalagent/leverantör i Sverige (supporten) och fråga. Man kan förstås också skicka epost till samma ställe eller skriva på engelska till den internationella supporten hos datorfabriken.
Recoveryskivor som levereras till datorer av märket Acer förutsätter att man redan har Windows installerat när man kör recoveryskivorna. Om man formaterar hårddisken på en Acerdator och planerar att åter installera Windows skall man se till att man har tillgång till en Windows installationsskiva. (Serienumret för Windows finner man på en dekal i botten på bärbara datorer och i den dokumentation som medföljer stationära datorer.)

Vad bör man undvika?

Om man ämnar behålla Win­dows får man inte formatera Win­dows­parti­tionen.

- Om man redan kör Windows och vill behålla detta parallellt med Ubuntu skall man vara noggrann med följande under installationen: När partitionering/formatering verkställs anges med bockar i rutor vilka partitioner som skall formateras. Man får då naturligtvis INTE sätta någon bock i rutan för den partition som innehåller det gamla Windows-systemet. Man känner nog oftast igen den partitionen på att den använder Windows filsystem - NTFS. (Ibland används även FAT32.) Sätter man en bock där så raderas ju det gamla Windows-systemet (Windowspartitionen formateras).

Jag sticker ut hakan och påstår: När man installerar Ubuntu finns det egentligen bara en enda riktigt stor tabbe som man kan göra. Den går inte att reparera: Om man vill behålla Windows parallellt med Ubuntu får man INTE formatera Windowspartitionen. Då försvinner Windowssystemet inklusive alla data. Eventuella andra klantigheter är ovanliga, och brukar gå ganska enkelt att fixa.

Om man formaterar sin Windowspartition kan man naturligtvis få tillbaka Windows i datorn (man installerar bara Windows igen), men de data (brev, musik, foton ...) som man sparat försvinner för alltid om man inte har gjort säkerhetskopior.


Gör alltid säkerhets­kopior av viktiga data med jämna mellan­rum.
Gör alltid säkerhetkopior av viktiga data med jämna mellanrum. Detta gäller oberoende om du kör Windows eller Ubuntu. Kopiorna skall ligga på ett "externt" medium, t.ex. en USB-sticka eller en USB-ansluten disk. Mindre mängder data kan man t.ex. maila till sig själv och spara i sin mailbox.
Vill man inte ha kvar Windows för tillfället men kanske istället installera Windows igen, senare så kan man däremot naturligtvis formatera eller ta bort Windowspartitionen. När man vill installera Windows igen, senare så skapar man bara en partition och installerar Windows där. Självklart måste man spara de data (brev, musik, foton ...) man samlat i systemet innan man tar bort det.

Speciellt när man partitionerar manuellt måste man alltså hålla reda på sina partitioner, som betonats på flera ställen i denna text.
Det är mycket ovanligt att något allvarligare fel inträffar under installationen. Rent allmänt kan man säga att om datorn uppvisar ett allvarligare fel, som t.ex. att den inte startar utan bara visar en svart skärm, så kan man kanske drabbas av lite "panikkänsla".   Vill man ha kvar sina data så bör man då inte direkt ta fram sin Windows-CD och installera ett nytt system. Om man inte har formaterat sin Windowspartition så brukar det finnas goda möjligheter att få igång systemet igen. Man kanske behöver få lite vägledning i ett forum. Om man inte har stora mängder data att spara eller program att installera kan man överväga att använda Ubuntu Live-CD/DVD, spara de data som är aktuella och därefter installera om systemet.


Det uppkommer ett felmeddelande vid installationen med Live-CD/DVD
Ibland uppvisar körning med Live-CD/DVD eller den första delen av installationen med Live-CD/DVD felmeddelanden. Om man är osäker vilken betydelse dessa felmeddelanden kan ha kan man naturligtvis fråga i ett forum. (Om installationen inte har nått så långt att partitionerna formaterats går det att avbrya installationen.)

Ett sätt att åtgärda detta eller liknande problem kan vara att partitionera före installationen, på det sätt som beskrivs nedan och därefter prova att installera med alternativ-CDn.
Alternativ-CDn innehåller även en partitionerare, men är det första gången man installerar kan det kanske vara enklare att först partitionera med t.ex. GParted och sedan installera med alternativ-CDn, som beskrivits i länken ovan.

Den här texten går inte in på felsökning i detalj, men får man ett allvarligare fel (t.ex. frusen dator, svart skärm) kan det vara bra att känna till hur man kan försöka öppna en terminal. Trycker man ctrl/alt/F2 och detta öppnar en terminal (en svart skärm där man kan logga in och skriva kommandon) tyder detta på att systemet fungerar men drivrutinerna för grafiken fungerar felaktigt. I detta läge kan man t.ex. stoppa systemet:
sudo shutdown -h now
eller starta om grafiken:
sudo /etc/init.d/gdm restart
(Man kommer tillbaka från terminalläget till grafiken med kommandot ctrl/alt/F7.)
Har man en serverutgåva och vill installera ("grafisk") skrivbordsmiljö skriver man:
sudo apt-get install ubuntu-desktop
sudo startx
Obs!
Följande avsnitt är under arbete:
Reguljära uttryck, Skript, sed; Grafik, fönsterhantering
Områdena behandlas främst här:
1. Skript
2. Ubuntu - Grunder (Innehållsförteckning > överkurs)
Om styckena är svårlästa så hoppa bara över dem, förstås

Grafik, fönsterhantering
Man startar om grafiken från den grafiska miljön med kommandot ctrl + alt + backspace (tryck ned de tre tangenterna samtidigt). För att kunna utföra detta kommando måste man först aktivera det genom att bocka för: System > Inställningar > Tangentbord > Layout > Alternativ > "Tangentkombination för att döda X-servern" När man sedan utför kommandot blir man samtidigt utloggad.

Att samtidigt trycka ner AltGr + SysRq + ytterligare en tangent är ett sätt att skicka signaler till Linux-kärnan. Högra alt-tangenten ("alt gr") + SysRq + k kommer att döda alla användarens processer och kan användas för att starta om grafiken (och naturligtvis bli utloggad). Experimentera inte genom att lägga till andra bokstäver än "k" utan att först ta reda på vad kommandot gör [Ref.].

Andra kommandon som kan användas för att styra grafiken är:
sudo /etc/init.d/gdm stop
sudo /etc/init.d/gdm start
gdm är den "displaymanager" som används av skrivbordsmiljön "Gnome". Grafiken i Ubuntu baseras på systmet X11 ("X"). En väsentlig del av X utgöres av displaymanagern. När man loggar in grafiskt tillfrågas man av displaymanagern om användarnamn och lösenord. Om dessa är rätt angivna ansluts man till X11-servern för en grafisk session.

Det finns naturligtvis ert sätt att skapa output på skärmen utan grafik. Grafiken genereras mjukvarumässigt i grafikminnet ("videominnet"). Linuxkärnan skriver direkt på ett s.k. "framebuffer-device". På detta sätt skriver man vanligen bara bokstäver och siffror. (Men det går även att generera bilder.)

I Ubuntu är skrivbordsmiljön Gnome vanligast, men det går lätt att byta till andra miljöer som t.ex. KDE (Kubuntu) eller Xfce (Xubuntu). En viktig del av skrivbordsmiljön utgörs av fönsterhantering. Den vanligaste fönsterhanteraren i Ubuntu heter Metacity. För att hantera specialeffekter kan man byta ut Metacity mot en annan fönsterhanterare - Compiz. (Kubuntu använder förnsterhanteraren KWin vilken även kan inkludera specialeffekter. Xubuntu använder fönsterhanteraren Xfce.)
En fönsterhanterare kan utnyttja "AIGLX" (Accelerated Indirect GLX). AIGLX beskriver hur fönsterhanteraren skickar sina kommandon till grafikkortets drivrutiner. AIGLX är avsett att på ett bra sätt utnyttja funktionerna i moderna grafikkort (3D). Föregångaren till AIGLX heter xgl.
OpenGL (Open Graphics Library) är den standard (API) som programmeraren använder. GLX (OpenGL Extension to the X Window System) är det protokoll som förenar OpenGL med X-server.

Ref: [1, 2, 3, 4, 5]

Unity
Från och med Ubuntu v. 11.04 har skrivbordsmiljön Gnome2 modifierats med ett "skal" med namnet Unity. Unity har uppstått ur projektet Compiz-Fusion. Här är en guide som beskriver hur Unity fungerar ("dash", och "launcher"). Fler guider.

Här är ett citat från Ubuntus wiki som beskriver "Dash" (en av Unity's viktigaste delar).
One of Unity's main features is the Dash. The Dash allows the user to quickly search for information both locally (installed applications, recent files, bookmarks, etc) and remotely (Twitter, Google Docs, etc).
The Dash achieves this by having one or more Lenses. that each are responsible for providing one category of search results for the Dash. The user may search the Lens either through the Dash home screen (called global search) or through the Lens' own page in the Dash by clicking on the Lens' icon on the Lens Bar.
[...] a Lens does not actually perform any searches itself. Instead, a Lens will have one or more Scopes which are the actual engines that do the searching for it.
This means that it is possible for new Scopes to supplement results of existing Lenses i.e. a Google Docs Scope can supplement the results of the default Zeitgeist Scope in the Files Lens, with results appearing side-by-side. Also, this means it is now possible for one Lens to have many Scopes i.e. the Music Lens can have a Banshee, UPNP and Spotify Scopes providing results to it.


Unitys "launcher" utgör en list ("sidebar") som glider ut om man för muspekaren till skärmens vänstra kant. I den kan man placera program och platser som man vill kunna komma åt snabbare.
Dash kommer ihåg vilka program och platser man ofta använder ("Zeitgeist"/activity log) och presenterar dessa lättillgängligt. Man kan även skriva in namn på program och platser och Dash låta Dash söka upp dessa. Dash kan aktiveras genom att trycka "super"+tangenten (tangenten med Windows-symbol).
Man kan även starta Dash genom att klicka Ubuntu-symbolen längst upp till vänster. Man kan välja om man vill se Dash i helskärmsläge eller som ett fönster på samma sätt som man gör med andra fönster (tre knappar längst upp till vänster).
Lenses (i Dash) organiserar programmen och platserna efter kategorier.
Heads-up-display (HUD) liknar till sin funtion Dash. Man kan textsöka menyer. HUD söker emellertid menyer inom olika program/applikationer. (Dash söker Ubuntus systemmenyer.) HUD aktiveras med alt-tangenten.

Här är några skärmdumpar (eng. screenshots) som visar Unity.

Programmen gconf-editor och gconftool kan fortfarande användas för att modifiera skrivbordsmiljön. (Unity och Gnome 3 är två alternativ för skrivbordsmiljö i Ubuntu.)
För att ställa in skrivbordsmiljön kan man även gå till systemmenyn ("skrivbordseffekter") samt använda dconf:
sudo apt-get install dconf-tools
[Ref: Unity: 1 2; dconf: 1, 2]

Felsökning
Allmänna felsökningsåtgärder kan vara att välja kommandot "testa CDn" från alternativ-CDns startmeny samt bränna om CDn med lägsta hastighet. En avbruten installation kan bero på att CD-skivan inte passar i den aktuella läsaren. Kolla detta genom att välja alternativet "Testa CDn" eller beräkna en MD5-summa med skivan i den aktuella läsaren. Om installationen med Live-CD/DVD uppvisar problem bör man prova att installera med alternativ-CDn.

Har man fler poster (kärnor) i sin startmeny kan man prova att starta datorn från dessa. Vissa av posterna rubriceras som "återställning" (recovery) och ger utökade möjligheter för att köra och undersöka systemet i "felsökningsläge".

Om datorn fryser under uppstarten kan man prova att ta bort den bild som visas under starten (den s.k. "bootsplashen") och ersätta den med utskrifter. Hur man gör det beskrivs nedtill på denna sida.

Om man har "hårdvaruproblem", t.ex. av typen USB-portarna fungerar inte eller datorn hänger vid uppstart kan man prova att ändra startalternativ, s.k. bootoptioner. Hur detta går till beskrivs inte i denna text, men här ges några länkar: [1, 2, 3]
Man kan också prova att starta i "recovery mode".

Om datorn fungerar bra med tidigare utgåvor av Live-CD/DVD kan man prova att installera från dessa. Senare uppgraderingar till nyare versioner behöver nödvändigtsvis inte ge samma fel som de nyare versionernas Live-CD/DVD/installation.

Har man problem med nätverket kan man prova att stänga alla brandväggar en kort stund. Glöm inte att kolla att nätverkskortet är påslaget om wifi inte funkar. (På laptops och netbooks finns ju ibland en särskild knapp (ofta på datorns framsida) eller man använder den blå Fn tangenten för att koppla in wifi-kortet.)

Om wifi-signalen inte räcker för en äldre laptop kan man prova att köpa ett nytt USB-anslutet wifi-kort. Detta kan man ansluta med en längre USB-kabel och dessutom på detta sätt kunna placera kortet på en plats med optimal signalstyrka. Små förändringar i placering av router och wifi-kort kan ge stora förändringar i signalstyrka.


För att lista hårdvara (och läsa som html) samt kärnmoduler/drivrutiner kan man ge följande kommandon:
lshw -html > system.html && xdg-open ./system.html
lsmod
lsmod | grep nv
("grep nv" = bara rader som innehåller "nv" (för NVIDIA) skrivs ut.)
Dessa kommandon listar pci- resp. usb-enheter:
lspci
lsusb
dmesg skriver ut kärnans buffer (drivrutinerna är ofta av intresse). tail visar kontinuerligt det senaste innehållet.
dmesg | tail -f
Vill man ha en lista över de processer som använder mest av CPUns resurser skriver man
top
Dessa kommandon ger information om nätverksfunktioner:
ifconfig -a
rfkill list
Den här tråden innehåller tips för felsökning. För att spara plats i det forum du frågar kan du klistra in resultatet från felsöknings-kommandona i Ubuntu pastebin och i forum bara ange en länk till den aktuella sidan i pastebin. (Andra liknande sajter är pastebin.com och imageshack.us. den senare för bilder (som t.ex. skärmdumpar), förstås. )
Om man ställer frågor om program i den grafiska miljön är det ofta mycket bra att bifoga en bild av skärmen (skärmdump, eng.
screenshot ) som illusterar problemet. Ibland kan den visa detaljer som man inte uppfattat som viktiga men som innehåller ledtrådar till lösningen av problemet.

Har man andra, allmänna, problem med bilden brukar första felsökningsåtgärden vara att välja bort "skrivbordseffekter" under menyn "system".

Vi nätverksproblem brukar man ofta börja med att slå av alla brandväggar under en kort stund och se om problemet försvinner. (Självklart måste man vara medveten om att datorn under denna korta stund blir mer sårbar för angrepp utifrån.)
Vid "oförklarliga" nätverksproblem kan det ibland vara bra att kontrollera
MTU (Maximum Transmission Unit) i nätverket.

NDISwrapper är ett program som an-vänds för att installera drivrutiner från Windows XP i Linux. De drivrtuiner kan installeras gäller främst nätverksfunktioner - PCI-kort, USB-modem etc


När man felsöker servrar börjar man ofta i serverns log fil. (För apache 2 som exempel är den primära logiflen ofta lokaliserad här: /var/log/apache2/error.log) Man editerar därefter ofta konfigurationsfilen (/etc/apache2/apache2.conf) och startar om servern (sudo /etc/init.d/apache2 restart). För att ta reda på om webservern är igång kan man köra "ps aux | grep httpd". http anger att det gäller webservern, httpd anger "daemon", dvs det program som körs i bakgrunden och väntar på att aktiveras av förfrågningar om websidor till webservern.

Om man bara har tillgång till text-interface använder man find eller locate (den senare använder en tidigare uppbyggd databas) för att hitta filer. grep används för att finna text i filer.

Om man redigerar filer över en icke grafisk uppkoppling (se ssh ) kan man använda en icke-grafisk editor som t.ex. nano eller vi/vim. Ett alternativ är att ladda ner filen till den lokala datorn varje gång den skall redigeras och använda valfri redigerare i den lokala datorn. Om man har kopplat upp mot servern med ssh har man även automatiskt tillgång till filöverföringsmetoden sftp.

Var noggrann med permissions (rwx) när du flyttar filer. Om du flyttar filer till Windows lagras inte permissions. Om du laddar upp filer via ftp måste du ange vilka permissions filen skall ha. Om ftp-användaren inte har nödvändiga rättigheter måste du t.ex. logga in via ssh som root och tilldela filen de nödvändiga rättigheterna. (Filrättigheter lagras inte i filen utan i systemet.)



Varför fungerar det inte att spela MP3 eller DVD?

Av legala skäl måste man själv ladda ner de komponenter som behandlar MP3 och DVD. Detta går enkelt att göra och är kostnadsfritt. Läs hur det går till här. Efter nedladdning och installation går det att spela denna typ av musik och film.

Här är en länk som laddar ned och installerar nödvändiga codecs med ett klick. [installera codecs] Här finns ytterligare instruktioner: [1, 2]

Den komponent som avkodar MP3-musik är patentskyddad i USA, Japan och Australien. Den som använder denna komponent i dessa länder kan bli skyldig att betala patent-royalties. För enskilda, privata användare och icke-kommersiella organisationer förefaller det dock i nuläget osannolikt att royalties skulle utkrävas. (Mig veterligen har så aldrig skett.) Vissa remixer innehåller komponenter som gör det möjligt att direkt kunna spela MP3 eller DVD. Den privatägda mediaspelaren Flash-player befinner sig i en liknande situation. DVD-spelaren skyddas i USA genom den s.k. "Digital Millennium Copyright Act".

För den som använder dessa komponenter i Sverige finns, mig veterligen, inga legala begränsningar. Vad jag vet har man inte ens diskuterat möjligheten att kräva royalties för att använda dessa komponenter i Sverige.

Mjukvaran för att spela upp DVD är fri men patentskyddad
[Ref.] Den som vill kan även konvertera MP3 till format som kan läsas av fri och icke patentskyddad mjukvara. [Ref.]

Ubuntu leveraras nu med mediaspelaren Banshee. Många brukar installera ytterligare en mediaspelare: VLC. (Detta göres enkelt, på vanligt sätt, genom att välja System > Administration > Pakethanteraren Synaptic, därefter markera VLC och klicka "genomför".)

Har man problem att ladda ned någon mjukvara skall man kontrollera att motsvarande
mjukvarukälla är förbockad. (De viktigaste mjukvarukällorna heter main, restricted, universe och multiverse.)

Vad gäller privatägd mjukvara för att använda grafikkort (t.ex. drivrutiner till grafikkorten NVIDIA och ATI) råder inte samma restriktioner gällande mjukvarupatent.

 

Installation utan partitionering

Man kan även installera Ubuntu utan att partitionera, installationen sker inom Windows. Installationsprogrammet kallas Wubi. Detta sätt att installera Ubuntu utförs genom att först starta Windows och sedan spela Ubuntu Live-CD/DVD i CD-spelaren. Man kan då välja att "installera Ubuntu inom Windows". Detta fungerar med bl.a. Windows XP, Windows Vista samt Windows 7. Ytterligare vägledning finns här Detta kan ibland vara ett användbart sätt att installera. Man behöver inte partitionera disken. Vill man avinstallera Ubuntu så använder man helt enkelt Windows avinstallerare ("Lägg till / Ta bort program"). Detta förenklar installation och, i synnerhet, avinstallation.

Ett annat sätt att genomföra denna installation är att lägga den nedladdade filen (Ubuntu Live CD - som laddas ner i s.k. "iso-format") i samma mapp som  installationsprogrammet Wubi och sedan starta Wubi. Installerar man på detta sätt behöver man alltså inte bränna någon CD. När man installerar Ubuntu inom Windows så startar man alltså aldrig datorn ("bootar" inte) från CD-skivan. Installationen körs när Windows redan är i gång. (Om man inte laddar ner Ubuntu Live CD utan direkt laddar ner Wubi och startar Wubi så kommer Wubi själv att, före installationen, ladda ner Ubuntu Live CD.)

Skillnaden i funktion mellan installationer med eller utan partitionering är inte stor. Ubuntus utvecklare rekommenderar dock att den som använder Ubuntu som sitt viktigaste operativsystem fortfarande bör installera genom partitionering. Bl.a. kommer disken då att fungera något snabbare. Om man installerar Ubuntu "inom Windows" kan man ju också tänka sig att systemet blir lite "känsligare" - om Windows-systemet skulle trassla så kan problem uppstå även i Ubuntuinstallationen. Om man däremot partitionerar så blir Ubuntusystemet mer "fristående" och påverkas troligen inte av t.ex. ett kraschat Windows.

Möjligen påverkas också felsökning lite grand av vilken installationsform man använder. Med icke partitionerad installation kan man ibland stå frågande inför om ett problem härrör från Windows eller från Ubuntu. De flesta "inbitna" Ubunuanvändare använder dessutom partitionerad installation. (Man kan därför få mer ingående hjälp med partitionerad installation.) Sammantaget är det alltså, enligt min uppfattning, lättare att felsöka system med partitionerad installation. Det kommer att fungera vilken installationsmetod du än använder, men min helt personliga rekommendation är att du sätter dig in lite grand i hur partitionering fungerar och installerar på detta sätt.

 

Partitionering

Det vanligaste sättet att installera Ubuntu innebär att man "partitionerar" hårddisken. Att partitionera betyder att dela upp hårddisken i delar, s.k. "partitioner". Ubuntu placeras vanligen på två eller fler av dessa nyskapade partitioner. Första gången man partitionerar känns det kanske ovant, därför förklaras lite om partitionering nedan. Om man senare vill ta bort Ubuntu så går det lätt att återställa hårddisken i sitt tidigare skick. (Det går också att installera Ubuntu utan att partitionera, se ovan, kolla här eller fråga här.)

Vilket är det enklaste sättet att partitionera?

- När man kommer till steg fyra i installationen, partitionering, väljer man något av alternativen 1-3, se nästa fråga. Installationsprogrammet kommer då att hjälpa till att avgöra partitionernas utformning. Man behöver då inte sätta sig in i "Manuell partitionering" som beskrivs nedan.

Jag har kommit till steg fyra, partitionering, i installationen. Hur fortsätta?

- Man kan välja ett av fyra alternativ:

  • Alt. 1. Guidad partitionering, ändra storlek på en partition och använd frigjort utrymme.

    Detta alternativ används av den som redan kör t.ex. Windows och önskar behålla detta parallellt med Ubuntu. Detta alternativ kan t.ex. användas för att krympa en Windows-partition och lägga in Ubuntu på den del av disken som frigjorts.

  • Alt. 2. Guidad partitionering, använd hela disken

    Allt som tidigare finns på disken (t.ex. Windows om man har det) kommer att raderas och Ubuntu installeras.

  • Alt. 3. Guidad partitionering, använd största oavbrutna lediga utrymmet.

    Ubuntu kommer att installeras pa det storsta oanvanda utrymmet pa disken.

  • Alt. 4. Manuell partitionering

    Här anger man själv hur disken skall partitioneras. Därefter kommer Ubuntu att installeras. Detta alternativ skall också användas av den som själv redan partitionerat disken före installationen (m.h.a. t.ex. partitioneringsprogram under Windows). Om man på detta sätt först partitionerat disken under Windows är det sedan mycket enkelt att använda alt. 4 för att lägga in rätt partition pa rätt utrymme.

Om man redan använder Windows så kommer detta fortfarande att vara tillgängligt om man använder alt. 1 eller 3. Alt. 2 kommer att radera ett existerande Windowssystem. Enligt alt. 4 avgör man under partitioneringen vad man vill göra med ett ev. tidigare Windowssystem.

Väljer man alt. 1-3 så kommer alltså installationsprogrammet att hjälpa till att avgöra hur partitionerna skall utformas. Gällande alt. 4, se nästa stycke.

Här finns mer information.

OBS! Väljer man "Guidad partitionering" (se frågan ovan), så behöver man inte sätta sig in i de detaljer som beskrivs i stycket nedan ("Manuell partitionering"). Vill man däremot partitionera för hand så kan följande information vara användbar:

Manuell partitionering

Vilka partitioner behöver man?

När man partitionerar manuellt bör man veta att filsystemet på systempartitionen (rot­partitionen) också kallas /.

- Man måste ha en "systempartition". Den kallas rot-partition. Det filsystem som placeras på rot-partitionen kallas ibland "/". De flesta system har också en swap-partition (även kallad swap-area eller växlings-partition).

Man bör alltså ha minst två partitioner. Man kan också bryta ut fler data från rot-partitionen och ha dessa på egna partitioner. Det vanligaste är att man bryter ut hem-katalogen och lägger den på en separat home-partition. I hem-katalogen sparas bl.a. de personliga inställningar man gjort för systemet. (Vill man senare installera om systemet behöver man alltså inte göra om dessa inställningar om man har en separat home-partition.) Hem-katalogen används också ofta för lagring av data. Om man inte skapar en separat home-partition vid installation så kan man i stället skapa den separata home-partitionen senare.

Observera skillnaden mellan användarens hemkatalog ( /home/<användarnamn>, även kallad "~") och hemkatalogen för hela systemet (/home). Det är vanligen denna senare (/home) som man ibland placerar på en egen partition, se ordlista. "/home" innehåller alltså samtliga användares hemkataloger.

En orsak att inte skapa en separat homepartition kan vara att man har ganska lite utrymme på disken att tilldela Ubuntu (kanske ungefär < 15 GB). Om det är första gången man installerar Ubuntu kan det då vara svårt att avgöra exakt hur stora man skall göra de tre partitionerna för att på bästa sätt utnyttja utrymmet. - Om diskutrymmet är litet är det nog enklast att bara ha två partitioner (rot och swap).

Exempel på andra kataloger som ibland läggs på separata partitioner är /boot (gör det ibland lättare att rädda en systemkrasch) och /var/log (motverkar att stora logfiler - ofta på servrar - skulle kunna störa systemet).
Om man lägger in en ny partition kan numreringen av de partitioner som ligger senare komma att förskutas ett steg. I detta fall kan man bli tvungen att installera om Ubuntus starthanterare, GRUB. (Detta gäller alltså bara om man adderar en partition till ett redan installerat system.)


Var mappar (filsystem) befinner sig
mapp   läge (partition)
systemmappar (/etc, /usr ...)    rotpartition
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
hemmapp (/home) rotpartition eller separat hempartition

växlingsarea (/swap) swappartition
Systemmapparna kan alltså med en sammanfattande beteckning även kallas / . Mappen /home innerhåller samtliga användares individuella hemmappar. (En användares hemmapp har alltså samma namn som användarnamnet, hela sökvägen dit kan alltså t.ex. bli /home/kalle .) Växlingsareans funktion är att avlasta RAM-minnet. (Detta sköter systemet själv om och efter installationen behöver man vanilgen inte bry sig om växlingsarean mer.)

Hur partitionerna kan anordnas beskrivs i några exempel nedan.

Hur stor skall rot-partitionen (systemet) vara?

- Minst 5 GB och gärna 10 GB. Den som har mycket tomt utrymme på disken kan tilldela rotpartitionen 12-15 GB. Det är mycket sällan en rotpartition behöver mer utrymme än så. - Naturligtvis kan man senare förändra partitionsstorlekarna även om det är enklast att få det rätt från början. (Skapar man inga fler partitioner måste man även planera utrymme för sina data i rot-partitionen. Ett annat alternativ är att skapa separata partitioner för datalagring. Man kan också tänka sig andra speciallösningar, se ovan under "Installation".)

Hur stor skall swap-partitionen vara?

- 512 MB (=0.5 GB) räcker i de flesta fall. (Vill man att datorn skall kunna gå i viloläge skall swap-arean vara större än datorns RAM-minne.)

Tidigare fanns en regel att swappartitionen i Unix/Linux-system skulle vara dubbelt så stor som RAM-minnet. Numera använder de flesta dock alltså swappartitioner med storlekar från 256 MB upp till samma storlek som RAM-minnet. [Ref]

Finns det någon enkel tumregel för att avgöra partitionernas storlek?

-- Partitionsstorlekar --
2 GB
swap-partition:
12 GB
rot-partition:
resterande
home-partition:
- Följande förenklade metod kan hjälpa till att avgöra partitionernas storlek:
Gör swap-partitionen lika stor som datorns RAM-minne. (Om man inte vet kan man sätta swap-partitionens storlek till ungefär 0.5-2 GB)
Sätt rot-partitionens storlek till 12 GB.
Tilldela resten av utrymmet till ev. home-partition. Ge här plats för de data (brev, musik, foton etc.) som du kommer att vilja lagra. Om du tänker använda samma data i Ubuntu som du använder i Windows behöver du oftast inte ge extra plats för dessa. Har du både Ubuntu och Windows i datorn (s.k. dual boot) så kan Ubuntu oftast enkelt använda data från Windowssystemet, t.ex. musikfiler.

Skapar man en separat home-partition så kommer data att lagras i denna. Skapar man ingen separat home-partition lagras data i rot-partitionen. Data lagras ofta i hem-katalogen.

Om man t.ex. har 80 GB diskutrymme tillgängligt på en dator som använder 2 GB RAM så skulle partitionsstorlekarna enligt denna tumregel bli:
swap-partition: 2 GB
rot-partition: 12 GB
home-partition: 66 GB (80-2-12=66 GB)


Håll reda på partitionerna
Ta gärna penna och papper och skriv ned vilka partitioner du har för tillfället samt hur patitionerna skall se ut efter om-partitioneringen. Listan kan t.ex. se ut så här (diskens storlek 160 GB):
Partition, filsystem, storlek (fritt utrymme)

Som det ser ut nu:
1. Windows, NTFS, 152GB (90GB)
2. Windows recovery, NTFS, 8GB (0GB)

Som det kan se ut när man installerat Ubuntu:
1. Windows, NTFS, 132GB (70GB)
2. Linux (Ubuntu swap), swap, 2GB
3. Linux (Ubuntu rotpartition), ext3, 10GB (6GB)
4. Linux (Ubuntu hempartition), ext3, 8GB (7GB)
5. Windows recovery, NTFS, 8GB (0GB)

Håll reda på ordningsföljden av partitionerna. Om man gör partitionernas storlek olika så är det lättare att känna igen dem. (I exemplet ovan är rot-partitionen 10G och hem-partitionen 8G.)

För att
recovery-partitionen skall kunna återställa Windows så måste, på de flesta datorer, den ursprungliga partitions­strukturen återställas. Annars får man återställa Windows från CD/DVD-skivorna.

Har det någon betydelse i vilken ordning partitionerna ligger på disken?

- Nej, det har ingen väsentlig betydelse..

Vissa förslag till installationsprocedurer lägger dock swap-partitionen tidigt (längst ut) på disken. (Där disken roterar snabbast och diskarmen inte behöver sträckas ut så långt.) Har man en separat bootpartition brukar den ofta ligga allra först.
Längre tillbaka i tiden lade man oftast boot-partitionen först eftersom vissa startsystem (av typen BIOS) inte kunde sträcka ut diskarmen över hela disken. Den begränsningen råder knappast längre.
Att vetenskapligt bevisa att en viss partitionsordning är optimal kan alltså vara svårt. Bektar man de ovan givna faktorerna skulle man dock alltså kunna försöka optimera sitt system med partitionsordningen:
1. boot (om man har en sådan partition separat)
2. swap
3. rot
4. home (om man har en sådan partition separat)

Vilket filsystem ("format" för hårddiskens partitioner) skall jag använda?

- swap-arean använder sitt eget filsystem ("swap").

För övriga Ubuntupartitioner (som t.ex. rot- och home-partition) kan man använda t.ex. ext3 eller ext4. Andra alternativ, t.ex. ReiserFS, är också möjliga.

Personligen tycker jag man skall notera att de lite äldre filsystemen ext2 och ext3 stöder några användbara program. Partimage har länge använts för säkerhetskopiering av hela partitioner ("image-kopiering" av system användande filsystemen ext2 eller ext3). Windowsdrivern fsdriver (främst avsedd för ext2) gör att man enkelt kan hantera Ubuntupartitioner även från Windows. Drivrutinen Ext2fsd klarar att läsa alla varianter av filsystemet ext3. (Fsdriver klarar inte vissa varianter v ext3 med Inode-size=256. Clonezilla är ett program som är under utveckling för kopiering av hela partitioner också av filsystemet ext4.)

Min personliga uppfattning är att man för närvarande (sommaren 2010) kan vänta med att installera ext4 filsystem. Använder man ext3 (eller ev. ext2) filsystem är det lättare att lösa frågor rörande säkerhetskopiering av hela partitioner samt åtkomst av Linux-filer från Windowssystem. Man kan använda ext3 (programmet partimage för systembackup samt drivern Ext2fsd för åtkomst av Linuxfiler från Windows). Man kan ev. även överväga att använda ext2 (partimage för systembackup samt fsdriver eller Ext2fsd för åtkomst av Linuxfiler från Windows). Fördelen med ext3 och ext4 filsystem är att de är journalförande (eng. "journaling") vilket gör det enklare att ta hand om problem som uppstår vid t.ex. störningar som strömavbrott.

Vilket filsystem som används anges när man installerar systemet och partitionerna formateras. Man klickar helt enkelt i det filsystem man önskar.

Om man använder Windowsnätverk för att ansluta till Ubuntu så har det ingen betydelse vilket filsystem man använder. Genom den s.k. Samba-drivern så kan Ubuntu ansluta till Windowsnätverk oberoende av filsystem. För den som installerar Ubuntu för första gången kanske det inte har så stor betydelse vilket filsystem man använder. Man kan ändå alltid skicka och ta emot filer till/från Windows via t.ex. Windowsnätverk och mail. Ubuntu ansluter dessutom alltid enkelt till de filsystem som Windows använder (FAT32 eller NTFS).

I praktiken klarar man sig altså mycket bra vilket filsystem man än använder. Det här stycket har främst behandlat den situation där man använder Ubuntu och Windows i samma dator och absolut måste kunna nå Ubuntu-filerna medan Windows-systemet är igång.

Säkerhetskopiering
Inställningen till säkerhetskopiering är kanske lite olika mellan Linux- och Windows-användare. Det är så pass enkelt att installera ett nytt Linux-system att vissa inte anser system-backupen vara lika viktig. (Alla program laddas fort ner från samma källa.) En del Linuxanvändare säkerhetskopierar därför bara data och vid systemproblem installerar man om systemet.

Det finns också en möjlighet att installera om ett system men behålla hemkatalogen (där inställningar och data sparas). (Det förutsätter att hemkatalogen ligger på en separat partition.) Man kan därför också prova att spara en vanlig kopia av hemkatalogen. (Man sparar då alltså inte en image-kopia av hela hem-partitionen utan bara filerna.) För att få med alla filer brukar man då kopiera m.h.a. kommandot cpio. (rsync går också att använda för kopieringen.) Här finns en egen sida som handlar om säkerhetskopiering.

Skall jag välja primär eller logisk partition?

- Det finns en allmän begränsning att en disk bara kan innehålla fyra primära partitioner. Det är därför ofta enkelt att istället alltid välja logisk partition. (En logisk partition är en del av en s.k. utökad (extended) partition.) Många partitioneringsprogram gör detta val automatiskt.

Flera partitioneringsprogram börjar med att skapa de tre första partitionerna som primära partitioner och den fjärde partitionen skapas som en logisk partition. Den logiska partitionen ligger i en utökad ("extended") partition. I denna utökade partition kan sedan ytterligare logiska partitioner skapas.

Hur många logiska partitioner en disk kan innehålla beror bl.a. på hur disken är ansluten. Man kan grovt säga att följande antal partitioner är möjliga: SCSI, SATA, Firewire - 15 logiska partitioner, IDE - 63 logiska partitioner.

Hur skall jag göra om jag har fler diskar?

- Det har oftast ingen betydelse hur man fördelar Ubuntu och ev. Windows mellan diskarna. (Att ha Ubuntu på en disk och Windows på en annan är ju enkelt att hålla reda på, men inget krav.) Att ha både Ubuntu och Windows på en enda disk fungerar bra.

Man kan notera att Windows är konstruerat för att i första hand ligga på "primär" disk. Primär disk är den som först aktiveras av datorns startsystem (som nås via BIOS). På den disken ligger startposten, det s.k. MBR (Master Boot Record). V.v. se ordlista.
Enklast är alltså att låta Windows ligga kvar där det ligger. I typfallet för system med två diskar, där man lägger till Ubuntu på en ny disk, kommer BIOS fortfarande att aktivera Windowsdisken först. (Ubuntus starthanterare GRUB sköter starthanteringen. Den ligger då i det s.k. Master Boot Record (MBR) på Windowsdisken.) Ubuntu-systemet kan då ligga på en s.k. "sekundär" disk. Vanligen sköts detta automatiskt under installationen. Se vidare här.

Hur delar jag upp min Windowspartition så att Ubuntu får plats?

- Oftast delar man inte upp en partition i ett kommando. Man börjar med att defragmentera och sedan krympa Windows-partitionen. På det tomma (opartitionerade) utrymmet som då uppstår lägger man sedan in två eller fler nya partitioner (åtminstone en partition för systemet och en för växlingsarean, se här. ) Slutresultatet blir förstås detsamma som om man hade delat upp partitionen. Har man alltså ett Windowssystem på disken och vill ge plats för Ubuntu så kan man göra så här:

  1. Defragmentera Windowssystemet (med motsvarande Windowskommando)
  2. Krympa Windowspartitionen med minst ung. 10 GB. (Man måste naturligtvis lämna minst några GB tomt utrymme på Windowspartitionen så att Windows kan arbeta.)
  3. På det utrymme som frigjorts efter krympningen lägga in två partitioner. En partition på ung. 0.5 GB (där växlingsarea senare läggs) och en partition på resterande utrymme (minst ung. 9.5 GB, där man sedan lägger systemet, den s.k. rotpartitionen)
  4. När man sedan installerar Ubuntu så väljer man "manuell partitionering" och fördelar ("allokerar") utrymmet så att växlingsarea (s.k. swaparea) och rot-filsystem (s.k. / ) hamnar på respektive partition.

Detta arbetssätt förutsätter alltså att man först partitionerar disken och sedan installerar Ubuntu. (Se nästa fråga.) Ett annat alternativ är att låta partitioneringen ske samtidigt som man installerar Ubuntu (i steg fyra i installationen). Se vidare nästa fråga.

När utförs partitioneringen?

Ett sätt att partitionera är att helt enkelt starta installationen från t.ex. Ubuntu Live-CD/DVD eller från den s.k. alternativskivan. (Se nedan: Versioner.) När man kommer till steg 4 i installationen så genomförs partitioneringen. Man kan välja mellan "guidad" eller "manuell" partitionering. (Se ovan.)

Man partitio­nerar an­tingen före eller under installa­tionen.
Ett annat sätt är att man först partitionerar disken och sedan utför installationen. När man kommer till steg fyra i installationen så väljer man "manuell partitionering". Eftersom partitioneringen då redan är klar så behöver man nu bara fördela de aktuella filsystemen (rot resp. swap) på de aktuella partitionerna. (Installationsprogrammet kommer även att formatera partitionerna till de rätta filsystemen.) Detta sätt att partitionera beskrivs närmare under nästa fråga.

Om man använder alternativskivan anser vissa att det är enklare att partitionera disken innan man använder alternativskivan för den egentliga installationen som beskrevs i föregående stycke.

Finns det andra sätt att partitionera?

- Den som använder Windows Vista eller Windows 7 kan enklast använda de möjligheter för partitionering som detta system tillhandahåller: Man finner en grafisk partitionerare under "Den här datorn/hantera/diskhantering".

Det finns problem beskrivna när man krympt Vista-partitioner med GParted. (Man har varit tvungen att reparera MBR.) Det är nog att rekommendera att använda Vistas inbyggda krympare/partitionerare när man skapar partitionerna för Ubuntu.

Det finns också ett textstyrt program: Diskpart.exe. Här står lite om partitionering under Windows Vista: [1, 2, 3, 4]. (Partition Magic går ej att installera i Windows Vista/Windows 7.)

- Generellt kan man annars skapa sina partitioner med vilket program man vill. Den som är van vid Partition Magic kan använda det. Ett annat bra alternativ är Acronis Disk Director. I "Linuxvärlden" används bl.a. programmet GParted. Man kan ladda ner GParted som en separat (s.k. bootbar) CD eller anropa det från Ubuntu Live-CD/DVD ("Gnome partitions-redigerare"). När man partitionerar eller formaterar en disk eller partition skall den vara avmonterad (inaktiverad). (Programmet QtParted kan också användas. Ett enkelt sätt att göra detta är via Knoppix Live-CD/DVD.)

Man skall inte köra GParted om det ligger på samma partition som bearbetas (t.ex. krymps). D.v.s. om man kör Ubuntu från hårddisken på vanligt sätt skall man inte klicka kommandot GParted och försöka krympa någon av Ubuntus partitioner. Om man redan installerat Ubuntu och vill använda GParted så måste man antingen ladda ner en bootbar skiva av GParted eller starta Ubuntu LiveCD (vilken också innehåller kommandot GParted). Man kan inte starta GParted från Ubuntu på hårddisken och börja bearbeta Ubuntus system-partitioner. Man måste avmontera (se ordlista: montera) en partition innan man kan bearbeta den med GParted. (De partitioneringsprogram som används under Windows går ofta att använda utan att man kör dem från någon egen disk eller egen partition.)

Partitionerar man med andra program än de som ingår i Linux kan man ibland ha problem att identifiera partitionerna med s.k. "volym-ID". Detta brukar dock inte vålla några problem i praktiken. Partitionerna identifieras istället med partitionsbeteckningar (ex. sda1). En mindre ompartitionering med t.ex. GParted kan återställa volym-ID.


Man kan även partitionera genom kommandot fdisk. (Kommandot har samma namn i Ubuntu/GNU/Linux och i Windows/DOS.) Kommandot används främst för att lägga till och ta bort partitioner. Måste man däremot t.ex. krympa en partition och behålla data på den partitionen brukar man inte använda fdisk. (De program som därefter används för att formatera partitionen kallas i Ubuntu för mkfs och i Windows för format. För att kontrollera och reparera diskar och partitioner använder man i Ubuntu programmet fsck och i Windows programmet chkdsk.)

Om man på detta sätt väljer att partitionera innan man installerar så gör det inget om partitionerna inte får de rätta filsystemen. (Man ser bara till att storleken på partitionerna blir den man önskar.) Vilka namn eller logiska enheter (bokstavsbeteckningar) som anges har inte heller någon betydelse. Sådana saker ordnas senare när man installerar (t.ex. formatering till Ubuntu- (GNU/Linux-) filsystem - ofta ext3 el. ext4). Under installationen använder man då alternativet " Manuell partitionering ", se ovan. I detta fall kommer installationsprogrammet alltså att fråga på vilka partitioner roten och swap-arean skall läggas. Därefter formateras partitionerna till resp. filsystem.

Ett fel som någon gång kan uppräda är att en partition inte går att krympa trots att den innehåller tomt utrymme. Det brukar då hjälpa att deftragmentera ytterligare någon gång eller ev. köra något specialprogram av typen Perfect Disk. I Windows kan man använda programmet CHKDSK för att kontrollera och reparera diskfel. Ett bra Linux-program för att reparera diskar är testdisk.

 

Hur data lagras

Ett enkelt sätt att lagra sina data är att placera dem i hemkatalogen. I hemkatalogen lagras också användarens personliga inställningar av systemet. Hemkatalogen är en del av rotkatalogen vilken dessutom innehåller program och system. Skrivbordet är en del av hemkatalogen.

Program kan oftast laddas ner automatiskt från programförråden och hamnar under /usr-katalogen. Hemkatalogen är alltid en del av rotkatalogen, men läggs ibland på en separat del (partition) av hårddisken.

Hemkatalogen är en del av systemet. Den innehåller osynliga filer (vars namn startar med "."). Kasta inte bort hemkatalogen! (När du tagit bort ett användarkonto kan du ta bort motsvarande användares hemkatalog.)

Katalog/partition

Kataloger har att göra med var i systemet (filträdet) man finner sina data. (Kataloger motsvarar alltså mappar i Windows.) Partitioner har att göra med var på disken/diskarna data ligger ("rent fysiskt"). (Partitioner är mest aktuella under installationen.) Rot-katalogen (kallas ibland /) innehåller alltid alla andra kataloger, inklusive hem-katalogen. (Man säga att Ubuntus (Linux) rotkatalog i Windows motsvaras av "Min Dator".) Om man väljer att bryta ut hemkatalogen och lägga den på en egen partition så är den fortfarande en del av rotkatalogen. Skapar man en egen hem-partition så kommer däremot alltså rot-partitionen inte att innehålla hem-katalogen.

Detta är alltså en av skillnaderna mellan Ubuntu (GNU/Linux) och Windows. I Windows finner man t.ex. en disk/partition för datalagring under "Den här datorn". I Ubuntu kan man montera disken/partitionen var man så önskar i filträdet. Det är därför ofta enkelt att hitta data i Ubuntu. Man behöver inte ta hänsyn till på vilken disk eller partition som data ligger. Datas innehåll avgör var de placeras.

Rot

I den här texten används uttrycket rot (root) främst för att beskriva den katalog ("mapp") som ligger i "toppen av filträdet". Den innehåller alla andra kataloger/mappar. Den kallas också "/".

I vissa fall används uttrycket "rot" även för att beskriva en användare med administrationsrättigheter.

Vilka av följande bär skägg på bilderna längre upp i texten?
Ken Thompson, Dennis Ritchie, Brian Kernighan, Richard M. Stallman, Gnu, Linus Thorvalds, Tux, Ian Murdock, Mark Shuttle­worth.
- Rätta själv: Facit      [Dölj]
Testa din upp­märk­samhets­förmåga här.
(Utökade rättigheter krävs ibland för att administrera systemet.) Denna "rot-användare" har en egen hem-mapp - /root - medan alla andra användares hem-mappar ligger i /home. (Man brukar då fortfarande kalla "/" för "rot" och "/root" för "rotanvändarens hemkatalog") Denna dubbla betydelse brukar dock inte vålla missförstånd. I Ubuntu lägger man vanligen till ordet "sudo" före kommandon för att direkt erhålla administrationsrättigheter.

För grafiska program används kommandot "gksu". Använd inte kommandot su för att tilldela grafiska program utökade rättigheter. Använd istället gksu. I enstaka fall kan felaktig användnig ge upphov till att felaktigheter gällande rättigheterna i användarens profil kan uppstå.

Om trassel med rättigheterna (permissions, "rwx") uppstår, fråga gärna någon om råd. Att t.ex. ospecifikt försöka utöka rättigheterna kan ge katastrofalt resultat. Gör t.ex. absolut INTE chmod 777 / -R. (Detta synnerligen olämpliga kommando ger alla användare tillgång till alla filer. Många delar av systemet kräver däremot att vissa filer är skyddade. Dessa delar kommer därför inte att fungera om vissa filer är öppna för alla.)

Logga inte in som root om du inte behöver. Ett felplacerat mellanslag kan sabotera systemet. Mellanslaget framför minmapp i detta exempel kommer att ge mycket svåröverskådliga förändringar av rättigheterna i hela filsystemet, som beskrivits ovan. Skriv absolut INTE "chmod 777 / minmapp -R". (Användaren avsåg att ge kommandot "chmod 777 /minmapp -R" men fick in ett på fel plats.)

En av de få gånger man loggar in som rot-användare är om man använder "revovery-mode" d.v.s. man försöker reparera större systemproblem. Detta är dock ganska ovanligt.

Det här lät krångligt. Sammanfattnigsvis kan man säga: När man börjar använda Ubuntu kan det vara bra att komma ihåg att "roten" ("/") är den katalog ("mapp", "directory") som innehåller alla andra kataloger. Man skall bara inte blanda ihop den med katalogen "/root". "/root" använder man mycket sällan.


Var vänlig se även ordlistan.

 

Några exempel på hur man kan partitionera:

Exempel nr.  
  Totalt diskutrymme Partitionsstorlekar  Kommentar
    swap rot home   
1. 10 GB 512 MB 9 GB ---   
2. 80 GB 512 MB 79 GB ---   (data lagras i rotpartitionen)
3. 80 GB 512 MB 10 GB 69 GB   (data lagras i homepartitionen)

Se även frågan "Vilka partitioner behöver man?"

512 MB är samma sak (lika stort utrymme) som 0.5 GB. Om swap-partitionen inte är exakt 512 MB så går det lika bra. (1 GB swap-partition går också bra, om man har plats.) 

Ett praktiskt arbetssätt kan vara att först skapa swap-partition (0.5-1 GB) och rot-partition (ung. 8-12 GB). Till sist kan man helt enkelt ge övrigt, tillgängligt utrymme till home-partitionen.

Swap-partitionens filsystem ("format") kallas helt enkelt swap. För övriga partitioner kan man välja något av filsystemen ext3 eller ext4.

I det första och andra exemplet i tabellen ligger hemkatalogen på rot-partitionen.

I det tredje exemplet ligger hemkatalogen på en egen partition ("home-partitionen"). Rot-partitionen innehåller system och program, home-partitionen innehåller hemkatalogen med användarens data och personliga inställningar.

Swap-partitionen används bara av systemet. Efter installationen behöver man inte tänka mer på swap-partitionen.

Vill man senare ändra partitionernas storlek så går det naturligtvis bra, men enklast är förstås om man från början avsätter tillräckligt utrymme.

Partitionsstorlekar över 200 GB har, åtminstone i tidigare versioner av Ubuntu, i enstaka undantagsfall vållat problem. Använd gärna partitioner större än 200 GB, men skulle något problem, mot förmodan, uppstå med dessa så prova att minska storleken.

Den som inte önskar sätta sig in i manuell partitionering behöver inte läsa stycket ovan utan väljer istället något av alternativen 1-3 för partitionering i steg fyra i installationen.

 

Använda Ubuntu

Den här sidan handlar främst om hur man installerar Ubuntu. Får man problem med hur man använder Ubuntu eller med något av de ingående programmen, fråga gärna i forum. Några vanliga frågor besvaras dock kortfattat i detta stycke.

     

Var lagrar man data och program?

- Data (brev, bilder, musik ...) kan man t.ex. lägga i sin hem-katalog ( /home/<användarnamn>) eller på skrivbordet ( /home/<användarnamn>/Desktop). Man kan också skapa andra lagrings-partitioner.

Som beskrivits ovan kan man utnyttja "montering" för att snabbare lokalisera data. En lagringspartition kan t.ex. monteras under hemkatalogen.

Att bläddra bland filer och mappar med filbläddraren Nautilus fungerar på samma sätt som i t.ex. Windows. Filnamet ("sökvägen") presenteras i en rad med knappar. Vill man i filbläddraren kunna kopiera filnamn/sökväg så trycker man först ctrl/l.

Program kan laddas ner från Ubuntus programförråd. Detta görs oftast enkelt med några få klickningar. Systemet styr själv var programmen hamnar. (De lagras vanligen under katalogen /usr.) Programmen kan sedan oftast startas direkt från programmenyn. (Vilken man finner längst upp till vänster.)
Programmen laddas vanligen enkelt ner med Ubuntus "pakethanterare" Synaptic. Om man inte hittar ett program man tror skall finnas skall man kontrollera att man gjort motsvarande "mjukvarukälla" tillgänglig. Detta görs enkelt från systemmenyn. Se mer under "överkurs".

Ett vanligt sätt att ladda ner program är via funktionen "Synaptic". Synaptic kalls också "pakethanterare" eftersom programmen ofta laddas ner i form av "paket".
Ett annat sätt att installera program är att ladda ner dem från deras resp. hemsidor och själv installera dem. På detta sätt kan man ladda ner program i antingen
binärkod (ibland i formen av s.k. paket) eller källkod. Den senare kompilerar man innan den installeras. (Öppen mjukvara som laddas ner som binärkod finns alltid tillgänglig även som källkod.)


Pakethantering
Linusdristibutionerna uppvisar ofta stora likheter, tycker i alla fall jag. Just pakethanteringen skiljer dock en del. Ubuntu och Debian använder pakethanterarna dpkg, apt, apt-get, aptitude, och synaptic. Det räcker ofta att använda synaptic som har ett grafiskt användargränssnitt.

Distributionerna Gentoo och Slackware har sina egna pakethanterare. SUSE använder pakethanteraren YaST. Fedora använder YUM. Fedora använder även pakethanteraren RPM. Den handhar inte "beroenden" (mellan paket). För att göra det enkelt för sig bör man därför inte använda den för att installera eller avinstallera paket. Använd RPM för att samla information om paket. Använd annars YUM.
"Beroenden" (eng. "dependencies") betyder ju, enkelt uttryckt, att vissa paket kräver att andra paket är installerade. Tar man bort ett paket som krävs för att ett annat paket skall fungera så kommer de program som det andra paketet innehåller inte längre att fungera.


Gällande Ubuntu: Synaptic och Aptitude hanterar beroenden, det gör inte dpkg. Med apt-file kan man ta reda på vilket paket som en viss fil tillhör.


Vad är "terminalen"?

Varför använda terminalen?
  1. Hela systemet blir tillgängligt.
  2. Exaktare kommandon kan ges.
  3. Man kan bygga egna kommandon ("skript").
  4. Stora datamängder kan bearbetas.
  5. Det blir enklare att fjärrstyra datorn.
  6. Datorns resurser utnyttjas effektivare.
  7. Det är enkelt att beskriva och upprepa kommandon.
  8. Felsökning kan underlättas.

- Terminalen (eng. terminal, shell, command shell, command line) utgör ett sätt att kommunicera med systemet. (Man hittar terminalen under menyn "program > tillbehör". Man kan också trycka alt/F2.) Istället för att peka och klicka så skriver man kommandon. Den som intresserar sig djupare för systemet och vill kunna ge kommandon på ett mer detaljerat sätt kan använda sig av terminalen. Det går dock bra att använda Ubuntu utan terminalen.

Lite grand kan man jämföra terminalen med "MS-DOS-läge" i Windows. En viktig skillnad mellan Windows och Ubuntu är dock att Ubuntu utgörs av fri mjukvara. Detta gör att i princip alla systemfunktioner är tillgängliga för användaren. I Windows har man medvetet gömt många av dessa systemfunktioner så att användaren inte skall kunna komma åt dem. Terminalen kan användas av den som önskar komma åt dessa mer avancerade systemfunktioner i Ubuntu.

Att använda terminalen är mycket enkelt. För att t.ex. flytta en fil till en mapp skriver man helt enkelt:
mv fie-name folder-name
mv står alltså för "move". Att flytta en fil på detta sätt motsvarar alltså att klicka och dra filen i skrivbordsmiljön.

De flesta operativsystem innehåller en filbäddrare. I Linux eller Windows grafiska miljö klickar man på mappar och flyttas dit I terminalen heter motsvarande kommando cd ("change directory"). Vill man förflytta sig till en undermapp som heter "joe" skriver man helt enkelt
cd joe
För att se en lista över filerna i mappen skriver man
ls

För att kunna använda terminalen behöver man alltså lära sig namnet på de vanligaste kommandona. Den stora fördelen är att man med kommandon i terminalen kan nå i princip alla systemfunktioner i Ubuntu. En sak måste man dock komma ihåg: Det finns ingen papperskorg i terminalen. Har man raderat en fil går det inte att få tillbaka den. Skriver man följande kommando (cp = copy)
cp agnes joe
så kommer filen "joe" att skapas (en kopia av filen "agnes"). Om dock filen joe redan finns så kommer den tidigare verisionen av joe att ersättas av den nya versionen (agnes). Den gamla blir överskriven och går inte att få tillbaka.

I en del instruktioner för terminalen står det, istället för kommandot ovan:
$ cp agnes joe
Här har man tagit med det dollartecken ("prompt") som skrivs ut av systemet på varje rad, innan man skriver sitt kommando. När man själv använder kommandot skall man inte ta med dollartecknet.
Promptern kan varieras på många sätt. Man kan, som i exemplet nedan, ta med användarnamn, datornamn och vilken mapp man för tillfället befinner sig i. Oftast avslutas man den med ett dollartecken ($), ibland med ">".
[nick@nicks-laptop:/bin]$ cp agnes joe


Ju mer man använder datorn, ju mer vinner man på att använda terminalen. Om man däremot pekar och klickar så fordrar det ju att man ställer muspekaren över olika fält på skärmen. Det kräver att man hela tiden observerar skärmen och matchar muspekaren till motsvarande fält. Detta slipper man ju när man använder terminalen, man använder här bara tangentbordet och tangenternas plats förändras ju inte.

Ett "mellanläge" är ju när man använder grafiska program med tangentbordsgenvägar. Att detta går fortare än att peka och klicka håller nog alla med om. (Förmodligen använder de flesta datoranvändare tangentkombinationerna ctrl/c, ctrl/v för att kopiera och klistra (t.ex. text), istället för att anända muspekarens menyer.)


Ett annat "mellanläge" är det s.k. ncurses interface som underlättar för användaren att använda program i terminalen. Man kan inte visa bilder i ncurses interface, men man kan hoppa mellan textade alternativ med tab-tangenten.
Hoppa mellan olika val med [tab]. Välj med pilarna. Skall fler alternativ markeras, använd [mellanslag] (de valda alternativen markeras med "*"). Bekräfta med [enter/vagnretur].
Ubuntus alternativskiva använder ncurses interface.


I den grafiska miljön hoppar ju också fönster ibland plötsligt och oväntat fram från bakgrunden ("fokuseras"). I dessa fall kan det vara omöjligt att förhindra att den klickning man avsett för ett fönster ger ett helt annat kommando i ett annat fönster. Det slipper man ju i terminalen.

Naturligtvis är ju dock den grafiska miljön bra på många sätt, bl.a. när man börjar använda program inom ett nytt område. Programmen i den grafiska miljön är ju ofta självinstruerande. (Tyvärr kanske denna aspekt ibland inte beaktats tillräckligt för de program som används via terminalen.) "Rit-program" fordrar självklart att man använder musen. Den här texten vill bara propagera lite för att börja använda terminalen, det lönar sig i längden


Man kan kanske säga att Linux egentligen utgöres av de kommandon som kan nås via terminalen. För att förenkla användningen av datorn har dessutom en grafisk skrivbordsmiljö (Gnome, KDE, Xfce, Fluxbox ...) installerats.

För att kunna styra inställningarna av skrivbordsmiljön använder man programmet gconf-editor. gconf-editor är ett program som körs i den grafiska miljön men startas från terminalen ("sudo gconf-editor"). Det vanligaste och säkraste sättet att fjärrstyra en dator kallas ssh och omfattar i sin enklaste form enbart terminalkommandon. (Vill man kan man installera ytterligare program som gör att man kan fjärrstyra sin skrivbordsmiljö, s.k. vnc.) Av denna och andra orsaker vill man ibland kunna påverka inställningarna av sin skrivbordsmiljö från terminalen. Då använder man programmet gconftool-2 som startas i terminalen genom att skriva "sudo gconftool-2" Ref: [1, 2] [NOTE: Unity]


Felsökning och support
Personligen tycker jag terminalen är bra om man ger eller får support. Det går lätt att beskriva ett fel när man bara kopierar och klistrar texten från terminalen. Det blir lite jobbigare att beskriva hur man klickar för att provocera ett fel.
I många fall använder ju dessutom de grafiska programmen terminalkommandon. Om man kör de terminalkommandon som motsvarar det grafiska programmets funktion kan man ju se om felet ligger i det grafiska programmet eller i terminalkommandona.
Terminalprogrammen är dessutom ofta gamla slitvargar som inte ändrar sin grundläggade funktion. Om man försöker lösa ett fel i grafiska miljön gäller det ju att den som ger och den som får support använder exakt samma version av den grafiska miljön. Terminalprogrammen har utprovats under en längre tid. Deras beteende är välkänt och buggarna färre.
En felsökningsmetod för grafiska program kan ibland vara att se om det går att upprepa felet i terminalen.

Hur hanterar man skyddade filer?

- För att skydda systemfilerna från skada så krävs speciella rättigheter att t.ex. flytta systemfiler. Är man helt säker på att man vill ta bort en fil, men systemet säger att filen är skyddad kan man använda terminalen. Terminalen är ett program man når under "applikationer > tillbehör". I terminalen skriver man kommandot "gksu nautilus". Detta kommer att öppna ett fönster i filbläddraren där man t.ex. kan ta bort systemfiler eller dit man kan kopiera filer även om mottagarmappen är skrivskyddad. (Man kan på vanligt sätt "klicka och dra" filerna.)

Använder man Ubuntu ofta bör man lära sig lite om vilka åtkomsträttigheter ("accessrättigheter") som gäller för Linux filer. Åtkomsträttigheterna delas in i vem som har rätt att läsa (r - read), skriva (w - write) samt köra filerna som program/skript (x - execute). Speciella rättigheter kan tilldelas den som äger filen, en speciell grupp av användare eller övriga användare. Kommandot chown (change owner) ändrar ägare till filen. Kommandot chmod (change mode) ändrar åtkomsträttigheterna.

Loggar man in som rot eller låter sitt kommando föregås av "sudo" sätts systemet med åtkomsträttigheter "ur spel" och alla operationer är tillåtna. Man gör alltså detta med yttersta försiktignet.

Hur registrerar man fler användare?

Man kan lägga till fler användare i systemmenyn under "Användare och grupper". Varje användare får ett eget användarnamn och lösenord att använda vid inloggning.
Varje användares personliga data är skyddade från tillträde av andra användare. Var dock vänlig notera följande. Den som har administratörsrättigheter eller kan skaffa sig sådana genom att den har tillgång till datorn ("fysiskt") får automatiskt tillgång till alla användares data. (Detta kan t.ex. ske genom att man startar om datorn från en CD-skiva eller ett USB-minne med s.k. bootbar mjukvara.) Om andra har tillgång till din dator eller någon annan är administratör på systemet så måste du kryptera dina data om de skall vara skyddade. Detta gäller alltså oberoende av om du kör Ubuntu eller Windows samt oberoende om du har en eller fler användare registrerade. Det gäller alltså även om du loggar in med ett lösenord varje gång du använder datorn. Det gäller även om du bara använder Windows och aldrig någonsin har haft Ubuntu eller något annat operativsystem i datorn.

Under installationen kan man välja att installera Ubuntu med krypterad hempartition.
Här står lite om hur man kan kryptera sin hem- och swap-partition efter installationen. (Många använder s.k. LUKS-kryptering, med paketen "cryptsetup" och "libpam-mount".) När man sysslar med kryptering skall man läsa och tänka igenom instruktioner extra noggrant. Gör man fel kan man förlora sina data.
För att ta bort ett avändarkonto använder du samma meny som för att lägga till användare. När du tagit bort ett användarkonto kan du även ta bort motsvarande användares hemkatalog.

Hur sker uppdateringar?

- Uppdateringar görs tillgängliga med jämna mellanrum, oftast flera gånger i veckan. Ubuntu meddelar användaren när det finns tillfälle att göra uppdateringar. När nya utgåvor (versioner, uppgraderingar) görs tillgängliga meddelas detta på samma sätt. (Man kan också söka efter uppdateringar/uppgraderingar med den s.k. uppdateringshanteraren.)

Ett annat sätt att uppgradera till en ny version av Ubuntu är att nyinstallera hela systemet men inte formatera (inte radera) sin home-partition. Data och personliga inställningar överförs då till det nya systemet. Man kan då även spara en lista över de program man installerat. (Programmen laddas ner som paket. Hur man sparar och sedan använder en paketlista förklaras här.) När man uppgraderar Ubuntu (och de flesta andra operativsystem) är det bra att först göra en säkerhetskopia. Hur detta sker beskrivs här.

Hur man väljer att uppdatera sitt system kan variera. De flesta genomför de uppdateringar som ofta erbjuds flera gånger i veckan. De som använder servrar prioriterar ofta stabilitet i systemet och använder gärna LTS-versioner utan att uppgradera. För att uppgradera till en ny version måste alla tidigare uppdateringar/uppgraderingar vara genomförda. Det går även att uppgradera från en LTS-version direkt till till nästa LTS-version. Att uppgradera är enkelt, man klickar bara "uppdateringshanteraren".

virtualisering, virus

- Virtualisering är en lite mer avancerad tillämpning. Man kör ett operativsystem inuti ett annat.

Det kan vara bra att använda virtualisering om man utför riskfyllda operationer. Om du t.ex. arbetar med virus i Windows kan du virtualisera Windows (XP) inom Ubuntu. Om viruset sprider sig inom Windows så gör det inget eftersom man då bara kan stänga av Windows.

Om man har fått ett virus på ett USB-minne och vill ta bort det kan man ju virtualisera Windows inom Ubuntu och ansluta USB-minnet till datorn utan risk (vad jag kan förstå
) att viruset sprids till datorn. Virtualisering kräver en snabb dator och för att belasta datorn så lite som möjligt så brukar de som ofta virtualiserar använda Ubuntu server. (Rent allmänt kan man säga att Windows-virus mycket sällan smittar till Ubuntu och många användare ansluter helt enkelt sina smittade USB-minnen till Ubuntu och raderar viruset. Huruvida det är en absolut säker metod vågar jag inte uttala mig om. De trix xom virusen använder för att göra sig osynliga och svårraderade brukar oftast vara verkningslösa i Linux.) Virus i Ubuntu är däremot, som tidiagre sagts, mycket ovanliga.

Négra vanliga program som används för att virtualisera andra operativsystem inom Ubuntu är följande: VirtualBox, VMware, KVM, Xen. (Många tycker att VirtualBox är lättanvänt.)

      
Dölj/visa överkurs [...]
[x]

Frågorna i det röda fältet utgör "överkurs"

Obs!
Följande avsnitt är under arbete:
Reguljära uttryck, Skript, sed
Områdena behandlas främst här:
1. Skript
2. Ubuntu - Grunder (Innehållsförteckning > överkurs)
Om styckena är svårlästa så hoppa bara över dem, förstås

Vad betyder att "montera" filsystem/partitioner?

- De filer ("det filsystem") som finns på en disk/partition kan göras tillgängliga genom att de monteras. Man skapar först en monteringspunkt ("en mapp") och monterar sedan filsystemet där. Så här skapar man en monteringspunkt ("en mapp"):

sudo mkdir /media/my_filesystem
För att se vilka filsystem som är tillgängliga kan man använda kommandot fdisk som här illustreras med ett exempel. (sda är den första hårddisken, sda1 är den första partitionen på den första hårddisken)
# sudo fdisk -ul /dev/sda
Disk /dev/hda: 255 heads, 63 sectors, 2431 cylinders
Units = sectors of 1 * 512 bytes
Device Boot Start End Blocks Id System
/dev/sda1 63 2104514 1052226 83 Linux
/dev/sda2 2104515 6297479 2096482+ 83 Linux
/dev/sda3 6329610 39054014 16362202+ 5 Extended
/dev/sda5 6329673 10522574 2096451 83 Linux
/dev/sda6 10522638 14715539 2096451 83 Linux
(Den utökade partitionen sda3 innehåller inga egna data utan är en "behållare" för de logiska partitionerna sda5 och sda6.) För att t.ex. montera det filsystem som finns på partitionen sda5 i den monteringspunkt som skapats ovan skriver man:
sudo mount /dev/sda5 /media/my_filesystem


Vad är en editor?

- Linux arbetssätt kontrolleras ofta genom att man redigerar textfiler. Detta gör man med program som kallas editorer, eller på bättre (men längre) svenska "textredigerare". Editorer redigerar textfiler. Textfiler är filer som enbart består av tecken (t.ex. bokstäver och siffror). I dessa filer finns ingen information om layout (ingen information finns som anger textstorlek, typsnitt etc). ASCII-filer är en vanlig typ av textfiler.

Skillnaden mellan editorer och ordbehandlingsprogram är alltså att ordbehandlingsprogrammen även tar hänsyn till textens layout och lägger in information om den i filerna. Man kan prova att använda ordbehandlingsprogram som editorer ("spara dokumentet som enbart text"). (Man brukar försöka ställa in ordbehandlingsprogrammet för att inte ge automatiska radslut - "nowrap", samt med konstant teckenvidd.) Det brukar dock inte bli bra, enligt min uppfattning. Textfiler redigeras bäst med editorer.

I Windows finns de enkla editorerna Notepad och Wordpad inbyggda. (Gratiseditorer som funkar hyfsat är t.ex.
Notepad++ och Crimson editor .)

Någon kanske undrar varför jag, i en text om Ubuntu och Linux rekommenderar Crimson editor, ett Windowsprogram som inte är fri mjukvara. Svaret är att jag tycker det är viktigt att kunna lösa de problem som uppstår. Själv måste jag t.ex. ibland editera filer på Internetcafeer där endast Windows är tillåtet, tyvärr.

I Ubuntu använder många editorn gedit. Den har dock nackdelen att den (i grundutförande) inte kan spara tangenttrycknings-kombinationer (s.k. makros). Det finns fler alternativ.

De som använder Linux mycket brukar använda någon av editorerna vi (uttalas "vee-eye")(vim) eller Emacs. Dessa är synnerligen välskrivna program som utarbetats och förbättrats under många år. Man kan nästan säga att de klarar "alla" textredigeringsproblem.

Nackdelen med vim och Emacs är att det tar lite tid att lära sig dem, men om man ställs inför mer avancerade textredigeringsproblem är det värt det.

Huruvida man skall välja vim eller Emacs har ibland varit en källa till lustiga meningsutbyten ("The Holy war of editors"). Själv använder jag vi och har nog aldrig upplevt någon form av begränsning i programmet.

vi/vim och Emacs har fördelen att inte vara beroende av en grafisk miljö. Om man kör en server eller annan dator på distans är detta en fördel. (Man kan redigera filer direkt på servern utan att behöva ladda ner filerna varje gång de skall editeras.) Självklart måste man använda en icke-grafisk editor om man för tillfället har tagit bort grafiken ur sin dator. Om man plötsligt måste kunna redigera en fil och en grafisk miljö (med t.ex. gedit) inte är tillgänglig brukar många använda editorn nano. Den visar aktuella kommandon på skärmen och man kan använda den direkt, utan förkunskaper. Skall man genomföra liknande ändringar i ett stort antal filer brukar man använda off-line editorn sed. (Se
skript)


Vad betyder att "editera konfigurationsfilen"?

- Den som önskar kontrollera mer avancerade systemfunktioner uppmanas ibland att "editera konfigurationsfilen".
Mer avancerade program styrs ibland genom att man ändrar innehållet i olika textfiler. Detta görs genom att starta ett textredigeringsprogram/editor (t.ex. gedit). Ofta måste man begära speciella rättigheter för att kunna editera/ändra dessa styrfiler. För att t.ex. kunna ändra en web-servers funktion skriver man i terminalen:

gksu gedit /etc/apache2/apache2.conf
där
gksu ger utökade rättigheter
gedit är textredigeringsprogrammet
/etc/apache2 är den mapp/katalog i vilken styrfilen ligger
apache2.conf är styrfilens namn
Efter det man redigerat konfigurationsfilen startar man om motsvarande server:
sudo /etc/init.d/apache2 restart


Vad är fstab?

- /etc/fstab är den fil som anger vilka partitioner som monteras under vilka kataloger vid systemstart. (Se ordlista: montera.)

Man kan ange antingen "vanliga device-namn" (som t.ex. sda2) eller UUID-beteckningar (unika identifierare) av devicen. För att se vilka device som ingår i systemet respektive vilka unika identifierare (UUID) ens device tilldelats kan man ge kommandona

sudo fdisk -l
sudo ls -l /dev/disk/by-uuid/
sudo blkid
Vill man få en grafisk överblick över diskar och partitioner så kan man använda kommandot GParted (Gnome Partitionsredigerare).

Här är ett exempel hur fstab kan se ut, modifierat från tuxfiles. De två första kolumnerna anger partition och monteringspunkt (mapp).
/dev/hda2/ext2defaults11
UUID=1234-4321/homeext2defaults12
/dev/cdrom/media/cdromautoro,noauto,user,exec00
/dev/fd0/media/floppyautorw,noauto,user,sync00
proc/procprocdefaults00
/dev/hda1swapswappri=4200
Här är ytterligare några referenser som beskriver fstab [1, 2]

Kommandot cat kan användas för att lista kortare filer ("cat fstab"). För att lista längre filer kan man skriva "more /etc/fstab". (Kommandot "more" listar filer en skärmsida i taget. Tryck på mellanslag för att se nästa sida.)
fstab betyder fil-system-tabell. Huruvida man skall uttala det "eff-stab" eller "eff-ess-tab" går att diskutera .

En motsvarighet för att reglera monteringen av flyttbara device är filen /etc/mtab.

Hur installerar man en hårddisk?

- Hårddisken måste ha ett filsystem (ext3, ext4, FAT32, NTFS eller annat). De flesta hårddiskar man köper idag har ett filsystem utan att man behöver formatera dem. (Formatera annars disken med t.ex. programmet GParted. V.b. avmontera före formatering.) Disken (devicet) kommer direkt att vara synlig i menyn "platser". När man klickar den så kommer dess filsystem att monteras och filerna blir direkt tillgängliga. Vill man att disken skall monteras från systemstart eller vill man styra dess montering mer i detalj lägger man in en rad (för varje partition) i filen /etc/fstab som beskrivits ovan. Man måste dessutom skapa en mapp (directory) som tjänar som monteringspunkt för filsystemet. (I terminalen används kommandot mkdir.) [1, 2]

Diskar monteras oftast automatiskt i katalogen (mappen) /media, vilket betyder att de syns på skrivbordet. En USB-disk som ansluts visas t.ex. automatisk direkt på skrivbordet. (Skulle man ha problem med automatisk montering av USB-device så kan det ibland hjälpa att använda boot-optionen acpi=off.) /mnt är en katalog som används för tillfälliga monteringar.

För att se vilka device (inkl. partitioner) man har kan man ge kommandot

sudo fdisk -l
Man kan därefter montera dessa med kommandot mount. (Man skapar först monteringspunkter med kommandot mkdir) För att montera fasta device automatiskt vid systemstart inkluderar man dessa i filen fstab, som beskrivits ovan.

sudo fidsk -l = lista de device (t.ex. partitioner) som finns i systemet
sudo mount = lista de device som är monterade
sudo mkdir /media/my_directory = skapa en monteringspunkt ("mapp")
sudo mount /dev/sda5 /media/my_directory = exempel på ett monteringskommando
sudo umount /dev/sda5 = exempel på ett avmonteringskommando. (Det stod alltså INTE unmount )
/etc/fstab = den fil som bestämmer vilka device som monteras automatiskt vid systemstart

Vill man montera ett device (t.ex. en partition) kan man alltså göra på något av följande sätt:
1. Klicka på devicet i menyn "platser"
2. Använda kommandot "mount"
3. Inkludera devicet i filen "fstab"

När man installerar Ubuntu kommer de de device som då finns i systemet att inkluderas i filen fstab för automatisk montering.
Om ett program behöver tillgång till devicet så är det ju bra att inkludera devicet i filen fstab. Man behöver då inte klicka på devicet i menyn platser innan man kan köra programmet.


Byter man en mindre disk mot en större kan man behöva kopiera hela innehållet på disken. Det bästa sättet att göra detta är med kommandot dd (byt sda och sdb mot de aktuella disk-beteckningarna):
dd if=/dev/sda of=/dev/sdb
Växeln "if" betycer input file, växeln "of" betyder oputput file. Man kan också prova att använda växeln "bs" (blocksize), t.ex. bs=64k.

Om man flyttar rotpartitionen till en annan disk kan man använda Gparted. Flyttar man en partition till en mindre disk kan man först komprimera partitionen om den innehåller tomt utrymme. Flyttar man hempartitionen kan man antingen använda Gparted eller kopiera filerna med t.ex. rsync eller cpio. Efter att ha flyttat en systempartition kan man bli tvungen att ändra inställningar för GRUB (starthantering). Efter att ha flyttat hempartitionen eller systempartition kan man bli tvungen att ändra inställningar i filen /etc/fstab

Om man t.ex. komprimerar systempartitionen så måste man naturligtvis köra (boota) datorn från ett separat system såsom t.ex. Ubuntu Live CD eller Gparteds egen CD-skiva. Den partition man komprimerar får ju inte vara aktiv.
Ref: [1, 2, 3] Här är guider för hur man bryter ut hemkatalogen ur rotpartitionen och lägger hemkatalogen på en egen partition [1, 2]

Hur monterar man en iso-fil?

- Vill man ha tillgång till en iso-fil (CD-avbildning) utan att bränna någon skiva skapar man en monteringspunkt och monterar den så här:

mkdir /home/joe/bar
mount -o loop -t iso9660 /home/joe/foo.iso /home/joe/bar
(Detta motsvarar alltså hur t.ex. programmet "DAEMON tools" under Windows fungerar.)

Hur kommer man åt Windows-data?

- Ubuntu och Windows kommunicerar bra. Windows använder vanligen filsystemen NTFS eller FAT32. även Ubuntu kan använda dessa filsystem.

Vill man komma åt Windows från Ubuntu bör man stänga av Windows helt innan man startar Ubuntu. Man bör inte avsluta Windows i viloläge ("hibernate").
FAT32 är inbyggt i Ubuntu och NTFS läses genom drivrutinen ntfs-3g. I Windows kan man installera drivrutinen fsdriver vilken på ett enkelt sätt läser Ubuntus filsystem. fsdriver förutsätter dock att man använder något av de äldre filsystemen i Linux (helst ext2).

Om man kopierar systemfiler eller gör andra mer avancerade operationer bör man notera följande: Ubuntu/Linux har ett eget, väl utvecklat system för åtkomsträttigheter ("accessrättigheter", s.k. "rwx-data"). Om man kopierar en stor mängd filer med blandade "rwx-data" skall man kopiera dessa till ett filsystem där dessa data kan bevaras, t.ex. filsystemen ext3, ext4 eller reiserfs. Om man kopierar denna typ av data till en disk med t.ex. NTFS filsystem så kan inte "rwx-data" sparas vilket gör att man får extra arbete med att ange åtkomsträttigheter om filerna kopieras tillbaka till ett Ubuntu/Linux-system. Om man däremot bara lagrar "vanliga" data av typen musik, brev, manuskript, filmer etc. så kan man oftast lagra dessa på vilket filsystem som helst.

Ett sätt att spara systemdata på NTFS filsystem är att arkivera filerna (med t.ex. arkivprogrammet "tar") innan dessa kopieras till NTFS-disken. Ubuntu innehåller naturligtvis även program för kopiering av hela
partitioner (image-kopiering, "ghostning").

Vill man dela ut filer till ett Windowsnätverk installerar man en filserver med namnet Samba. Vill man koppla in sig på ett Windowsnätverk använder man den s.k. "Samba-klient" som redan är installerad i Ubuntu.
(För att komma åt nätverket gör man helt enkelt som i Windows - Man klickar "Mina nätverksplatser".)

Hur installerar man program?

- Som beskrivits ovan installerar man vanligen program genom att hämta "paket" från Ubuntus programförråd. (Ofta med pakethanteraren Synaptic eller i terminalen "sudo apt-get".) I typfallet brukar man bara markera programmet i programhanteraren Synaptic och "klicka i" "utför" så installeras programmet och finns direkt att tillgå under relevant meny på Ubuntus skrivbord.

"apt-get install [paketnamn]" kan användas för att installera paket. "dpkg-reconfigure [paketnamn]" kan användas efter det att man konfigurerat om ett paket. Man kan t.ex.ha ändrat konfigurationsfilen för en server och genom detta kommando genoförs de förändringar man gjort. Efter att ha konfigurerat om en server skall man starta om den. För t.ex. en ssh-server blir kommandot "/etc/init.d/ssh restart" eller "service ssh restart".

Ubuntu Software Center är ett nyare program som antas komma att ersätta Synaptic i grundinstallationen. Det liknar till sin funktion Synaptic.
Båda programmen är s.k. grafiska frontends (byggda med programmet GTK+). Det betyder att programmen försöker underlätta för användaren att köra ett underliggande program (i detta fall apt) genom att bidra med en grafisk miljö.

En ny funktion i Software Center är att man kan ge kommenter om program och läsa andra användares åsikter och kommentarer om ett program, En annan funktion som jag tror förvånar många traditionella Linux-användare är att man genom Software Center kan köpa program. Linux användare har nog vant sig vid att mjukvara är gratis. [Keyword: Ubuntu Software Centre]

Man kan också hämta program i form av källkod (eng. source code) från t.ex. hemsidor på Internet. Man kompilerar denna källkod själv och kan därefter köra programmet. Källkod kompileras vanligen på följande vis.

Efter att ha laddat hem källkoden packar man upp den:
tar zxvf xyz.tar.gz -C ~/source
(i detta fall packas filen "xyz" upp till katalogen "source")

Installera hjälpmedel för kompilering:
sudo aptitude install build-essential
Använd kommandot cd (change directory) för att gå till den katalog där filerna packats upp. Utför därefter följande kommandon:
./configure
make
sudo make install


Här står mer om hur man packar upp arkiv. Program, spec. källkod, levereras ju ofta som arkiv.

I vissa specialfall levereras program som binärfiler som antingen körs direkt ("statiska binärer") eller som i sin tur installerar program. Ibland körs (installations-)programmen via shell-skript ("kommandofiler").




Installation, filtyper
Nedanstående text innehåller en del facktermer (binär kod, källkod, öppen programvara) som förklaras i ett annat stycke. Ett paket innehåller alltså den mjukvara som behövs för att köra motsvarande program. Programmen lagras i binär kod, men motsvarande källkod finns alltid tillgänglig. Vill man installera paket i terminalen använder man kommandot
sudo apt-get install <program_name>
(apt-get startar programmet dpkg.) (Ytterligare en paket-installerare är aptitude)
De flesta program i Ubuntu utgöres av öppen programvara. Ibland vill man dock kanske installera icke fri mjukvara. Denna distribueras ofta som binärkod. För att köra t.ex. ett installationsprogram som distribuerats som binärkod kan man i terminalen skriva
./<program_name>
(Som beskrivits under det avsnitt som handlar om terminalen så måste man befinna sig i samma mapp som programmet. Man kan förflytta sig mellan mappar med kommandot "cd".) För att köra programmet kan man även bara skriva programnamnet, t.ex
/home/kalle/bin/<program_name>
Efter installationen brukar man finna att en genväg (länk) till programmet bildats eller att programmet går att återfinna i Ubuntus menyer. Liksom för skript så måste även program i binärkod vara körbara. Man kan också köra det binära programmet i terminalen med kommandot
sh <programnamn>
Många kommandon man ofta använder är också binärfiler som lagras i mappen /bin.

Man kan också köra ett program (skript eller binär-program) genom att dubbelklicka på programmets ikon. Man får då bl.a. två alternativ:
1. Kör
2. Kör i terminal
Det brukar vara säkrast att välja alternativet "Kör i terminal." En terminal (ett fönster) kommer då att öppnas och man ser vad programmet gör. När programmet exekverat färdigt stängs fönstret. (Väljer man istället alternativet "Kör" så kommer programmet att exekveras "i bakgrunden".)


Extensioner
Användandet av standardiserade filändelser (extensioner) är inte lika utbrett i Linux som i Windows. Här är några extensioner som dock brukar användas:
.sh - skript (Den kommandotolk som man hela tiden befinner sig i kallas shell (sv. skal). Skripten kallas därför också shellskript.)
.bin (.run) - binära program
.deb - paket

Hur är programmen indelade?

- Ubuntus mjukvarukällor (eng. software repositories, "repos") är indelade i fyra grupper:

  1. main - innehåller fri mjukvara, den största gruppen
  2. restricted - vanliga program som dock inte utgör fri mjukvara
  3. universe - fri mjukvara där dock Ubuntu (företaget Canonical) inte kan garantera support
  4. multiverse - mindre vanliga program som inte utgör fri mjukvara
Om du inte hittar ett program som du förväntar skall finnas i t.ex. pakethanteraren Synaptic, kontrollera då att motsvarande mjukvarukälla är tillgänglig. Mjukvarukällor (eng. "software sources", "reposi­tories", "repos") ställs in under motsvarande rubrik under menyn system > administration.

Personal Package Archives (PPA) (repositories, "repos") gör det möjligt för Ubuntuanvändare att distribuera mjukvara (i formen av paket) till andra användare. Om du vill installera mjukvara som tillhandahålls i PPA så lägger du till det aktuella arkivet:
sudo add-apt-repository ppa:chromium-daily
(Arkivet för den allra senaste, otestade versionen ("daily build") av Google Chromium webläsare ges som exempel.)
Gör därefter "uppdatera" i pakethanteraren Synaptic. Sedan är de paket (den mjukvara) som arkivet innheåller tillgängliga för installation genom t.ex. pakethanteraren Synaptic.

Vad är Ubuntus nyckelring?

- När du använder lösenord tillfrågas du om du viss spara dessa i Ubuntus nyckelring. Det innebär att du måste ange ett lösenord varje gång du använder datorn. Lösenordet öppnar nyckelringen och samtliga lösenord som lagrats där används automatiskt där de behövs.

Om du inte anger ett lösenord för nyckelringen kommer du att tillfrågas om du accepterar "osäker lagring". Detta innebär att den som har tillgång till datorn kan avläsa dina lösenord i klartext. Man kan alltså absolut inte använda osäker lagring om obehöriga har tillgång till datorn.

Om man installerar t.ex. SSH- eller VNC-servrar har man möjlighet att starta om datorn från en fjärrklient. Detta brukar bara behövas vid mer avancerad felsökning. Om datorn då är ansluten till ett wifi-nätverk med lösenord kan man vara tvungen att tillämpa osäker lagring i servern för att servern skall kunna ansluta igen utan att någon person slår in lösen ordet manuellt.

Hur är systemkatalogerna ordnade?

- Den översta nivån av kataloger innehåller ofta systemfiler. Man behöver inte känna till deras funktion för att kunna använda Ubuntu. Det räcker oftast att känna till sökvägen till sin hemkatalog. Om man har användarnamnet "joe" så är det fullständiga namnet till ens hemkatalog: "/home/joe". Ett förenklat uttryckssätt för hemkatalogen är "~". Skrivbordet nås genom "/home/joe/Desktop" eller alltså "~/Desktop".

För den som vill veta mer kan man nämna några av de viktigare system-katalogerna (-mapparna):
katalog innehåll
/bin
program (systemoperationer, boot)
/boot
starthanterare ("bootloader")
/dev
hårdvara (för att komma åt hårdvaran måste den dock oftast monteras i en katalog)
/etc
filer som kan redigeras för att göra inställningar av systemet; (jfr "kontrollpanelen" i Windows)
/home
användarnas personliga data
/lib
bibliotek
/media
här monteras de data som ligger på skrivbordet
/mnt
övriga (icke på skrivbordet) monterade data
/opt
/opt fyller ungefär samma funktion som /usr/local/
/proc
virtuella filer (ligger inte pa hårddisken) som skapas när de listas. Filerna innehåller ofta information om systemets aktuella tillstånd. Vissa av filerna kan även användas för att kontrollera hur systemet och kärnan arbetar.
/root
se "Rot"
/sbin
program (systemoperationer, boot; mer sällan använda program), endast rot-användaren har tillträde till denna katalog
/sys
ett virtuellt filsystem (ligger inte pa hårddisken) som används för att kommunicera med kärna och drivrutiner.
/tmp
temporärfiler, suddas vid systemstart
/usr
Unix System Resources, se motsvarande underkataloger
/usr/bin
de vanligaste programmen (icke systemprogram) som laddats ned via den automatiska pakethanteringen
/usr/local
Här kan man installera egna program och program som man kompilerat själv. Denna katalog påverkas inte av uppdateringar eller av den automatiska pakethanteringen.
/usr/sbin
de vanligaste systemprogrammen (icke boot)
/usr/share/man
manualer
/var
variabla filer som t.ex. log-filer, printerns spool-kö, internet surf-cache, CD-avbildningar etc
Kommandot "df" kan användas för att finna vilken partition en katalog ligger på och hur mycket tomt utrymme som finns.

Hur kör man kommadon automatiskt vid systemstart?

- Om man önskar köra kommandon eller skript (program) automatiskt vid systemstart kan man placera dessa i filen [/etc/init.d/rc.local].

Hur använder man wildcards när man kopierar i terminalen?

- S.k. wildcards används för att representera flera tecken i filnamn:

* inget eller flera tecken (siffror eller bokstäver, godtyckligt vilka)
? ett tecken (godtyckligt vilket)
[aeiou] ett av de uppräknade tecknen
[0-9][0-9] två siffror
[a-z,A-Z]* ingen eller flera bokstäver
{kanin,morot} något av de uppräknade orden
Reguljära uttryck liknar wildcards, de representerar också textsträngar, men är betydligt mer utvecklade. Reguljära uttryck används inom textredigering och programmering.

Användandet av wildcards siljer sig något från t.ex. DOS. Vill man kopiera flera filer använder man inte wildcards i målfilen. Man skriver inte
cp *.htm d2/*.htm
man skriver istället
cp *.htm d2
För att ta med alla undermappar lägger man till -R:
cp -R mapp1 mapp2

Om målfilen/mappen inte finns så skapas den. Kopierar man däremot till en mapp som redan finns så kommer det man kopierar att kopieras till mappen:
Bilda en ny mapp med samma innheåll som den gamla mappen:
cp -R old_folder new_folder
Kopiera en mapp till en annan mapp (mappen old_folder/sub_folder bildas)
cp -R sub_folder old_folder
Om man senare gör om denna kopiering så kommer innehållet i under_mapp att ersätta innehållet i old_folder/sub_folder om filnamnen är desamma. Vill man kopiera innehållet i src_mapp (men inte mappen själv) till mappen gammal_mapp skriver man alltså:
cp -R src_mapp/* old_folder
Som beskrivits ovan kommer följande kommando däremot att skapa mappen old_folder/sub_folder
cp -R under_mapp gammal_mapp
(Undvik att ta med "/" i källfilen. Det kan tolkas olika. Vanligen tolkas "sub_folder/" som "sub_folder", men i systemet BSD kommer "sub_folder/" att tolkas som "sub_folder/*".)

Lite grand om hur man byter namn på större mängder filer finns återgivet här.

Man får inte ha samma namn på en fil och en mapp om de ligger i samma mapp.

Beroende på systemets inställningar kan man ibland vara tvungen att ta speciella hänsyn för att vara säker på att samtliga filer (t.ex. även dolda filer, d.v.s. filer med namn som börjar med "." och filer med namn innehållande specialtecken) kopieras. Här är några exempel på hur man kan göra:
tar -cvf tmp.tar.gz SRC/
cd /DEST
tar -xzvf tmp.tar.gz
rm tmp.tar.gz
eller
cd SRC; tar cf - .| (cd DEST; tar xfBp -)
eller
cp -a SRC DEST
Att kopiera med cpio ger hög nördstatus:
cd /SRC
find . -depth -print0 | sudo cpio --null --sparse -pvd /DEST/
Andra verktyg som kan vara användbara för att kopiera filer är rsych och unison.

Hur arkiverar och komprimerar man filer?

Windowssystem komprimerar ofta filer i formatet zip. Linux använder ofta gzip (GNU-zip). För att skapa ett arkiv i Linux använder man programmet tar. tar kan även komprimera arkivet till gzip-format.
För att skapa ett arkiv (av mappen minMapp) och komprimera det till gzip-format skriver man

tar -cvzf minMapp.tar.gz minMapp/
.tar.gz anger att ett tar-arkiv har komprimerats i GNU-zip format. Istället för extensionen ".tar.gz" används ibland ".tgz". Vill man skapa ett arkiv utan komprimering skriver man
tar -cvf myFolder.tar myFolder/
För att extrahera filerna ur det komprimerade arkivet skriver man
tar -xzf myFolder.tar.gz

Flaggan c ("create") används för att skapa arkiv.
Flaggan x ("extract") används för att extrahera filerna ur ett arkiv.
Flaggan z ("gnuZip") anger att arkivet ar komprimerat med GNUzip format.
Flaggan v ("verbose") betyder att programmet skriver ut en logg av vad det gör.
Flaggan f ("file") gör att man kan ange det filnamn tar skall arbeta med.
(Anger man "-" som filnamn kommer tar att arbeta med det s.k. standard input. Standard input/output används t.ex. när man skickar data mellan program i s.k. "pipes". Om man inte använder pipes så anger standard input/output vanligen tangentbordet/skärmen.)

.tar.gz (.tgz, GNU-zip) arkiv kan öppnas i Windows med t.ex. programmen 7-zip, WinZip eller WinRar. Om man däremot skapat ett zip-arkiv (välj zip-format i t.ex. 7-zip) i Windows och önskar öppna det i Linux kan man inte använda tar. Man använder då Linuxprogrammet unzip (och motsvarande "unrar" för rar-format), ex:
unzip myFolder.zip

Det finns även motsvarande komprimeringsprogram for zip-arkiv i Linux:
zip -r myFolder myFolder
Men oftast är det alltså inget problem att öppna gzip-arkiv under Windows.

När man öppnar ett arkiv så kommer de extraherade filerna och mapparna att ersätta de filer med samma namn som redan finns på disken.

Vill man dela ett arkiv i flera delar kan man använda "split". (5m i exemplet anger varje dels maxstorlek som 5 MB)
split -b 5m myArchive.tar.gz SPLIT
Då bildas filer med namnen SPLITaa, SPLITab etc.
Klickar man en fil i ett updelat arkiv i den grafiska miljön brukar det förenas automatiskt och packas upp. Ibland kan det dock hända att delarna inte hamnar i rätt ordning. Då får man förena arkivet själv:
cat SPLIT* > myArchive.tar.gz
Eller om man använder DOS:
copy /b SPLIT* myArchive.tar.gz
eller "manuellt", i DOS:
copy /b SPLITaa+SPLITab+SPLITac+SPLITad myArchive.tar.gz

Det är inte nödvändigt att starta flaggorna ("växlarna", "switcharna") med ett bindestreck. Följande två kommandon tolkas på samma sätt:
tar -xzf minMapp.tar.gz
tar  xzf minMapp.tar.gz
(Men det gäller bara tar.)

Arkiv
För att skapa arkivet mitt_arkiv av mappen "folder_name" med uppdelning av arkivfiler med mindre storlek än 20 MB samt lösenordet "carrot" skriver man
rar a -hpcarrot -m5 -v20M -R my_archive folder_name
Arkiv kan öppnas med kommandot
unrar folder_name my_archive.rar

Mer om terminalen:

Vill man kopiera och klistra in text i Ubuntu använder man samma kommandon som i Windows (ctrl/c, ctrl/v). I terminalen ändras dessa kommandon till ctrl/shift/c, ctrl/shift/v.

De kommandon man tidigare skrivit i terminalen får man fram med uppåtpilen.

En vanlig förkortning är beteckningen .. Två punkter anger den mapp som befinner sig en nivå ovanför den mapp man för tillfället arbetar i.

Det enklaste är att installera program i skrivbordsmiljön. Vill man dock installera program i terminalen skriver man

sudo apt-get install <program_name>

Ibland kan man ha nytta av att öppna en virtuell terminal med kommandot ctrl/alt/F1 (eller annat nummer). Man kommer tillbaka till det grafiska läget med ctrl/alt/F7.

Det är vanligt att man använder Ubuntu utan grafisk skrivbordsmiljö. Via s.k. SSH-server kan man kommunicera med sin Ubuntudator från en annan dator via Internet. Man kan redigera filer direkt över Internet med icke-grafiska textredigerare (texteditorer) såsom Emacs, Vi(m) eller den enklare nano. Den som vill använda sin vanliga textredigerare kan istället bara ladda ner filen och editera den.

Den som vill kontrollera sin dator från en annan dator via Internet kan även göra detta via skrivbordsmiljö. (Se mer under VNC.)

Vill man från terminalen ändra vilka mjukvarukällor som är tillgängliga redigerar man filen [/etc/apt/sources.list].


Några terminalkommandon
Har man glömt vilka kommandon som finns inom ett område kan man använda apropos. T.ex.:
apropos editor
ger information om de editorer som finns på systemet.
Vill man veta mer om ett kommando använder man kommandot man.
man cp
ger information om cp-kommandot (tryck mellanslag för att bläddra, "q" för att avsluta)
För att komprimera mappen x till arkivet mittarkiv med lösenordet morot (max filstorlek 20M) skriver man
rar a -hpmorot -m5 -v20M -R mittarkiv x
För att expandera arkivet skriver man
unrar x myarchive.rar
För att finna filen minsida.htm i rotkatalogen (/) eller underkataloger skriver man
find / -name 'minsida.htm'
För att jämföra filerna page_1.htm och page_2.htm skriver man
diff page_1.htm page_2.htm
För att lista de rader (samt tre rader före och fem rader efter) som innehåller texten 'string' i någon web-sida (.htm-fil) skriver man
grep -B 3 -A 5 string *.htm


Obs!
Följande avsnitt är under arbete:
Reguljära uttryck, Skript, sed
Områdena behandlas främst här:
1. Skript
2. Ubuntu - Grunder (Innehållsförteckning > överkurs)
Om styckena är svårlästa så hoppa bara över dem, förstås

Vad gör man om man glömt lösenordet?

Logga in i s.k. recoverymode (Håll ner shift (äldre versioner: escape) under uppstarten för att se startmenyn.) Om ditt användarnamn är joe, skriv i terminalen

passwd joe
Skriv därefter in det nya lösenordet. (Man ser inget på skärmen när man skriver in lösenordet.)

Om du även glömt användarnamnet skriv
ls /home
Man kan även använda LiveCd för att återställa lösenord:
sudo mkdir /media/sda1
sudo mount /dev/sda1 /media/sda1
sudo chroot /media/sda1
passwd joe
[Ref. 1, 2]

Vad är symboliska länkar?

- Symboliska länkar gör att man enkelt kan nå filer eller mappar på andra ställen i filträdet. även mer avancerade tillämpningar som ftp- eller web-servrar använder ibland dessa länkar för att ge användare tillträde till önskade filer. (Lite grand kan man likna dessa länkar Windows genvägar.) För att skapa en symbolisk länk skriver man i terminalen:

ln  -s  FileOrFolder-Name  Link-Name

Hur ges kommandon i terminalen?

- Man skriver helt enkelt kommandot eller programnamnet för att ge komandot eller starta programmet. För att lista filerna i hem-katalogen (~) skriver man:

ls ~
Växlar
För att styra ett kommando mer i detalj kan man lägga till växlar ("switchar", "optioner", "argument"). Vill man att listningen även skall ta med dolda filer (d.v.s. filer vars namn börjar med ".") skriver man
ls -a ~
Växlarna har ofta en kort och en lång motsvarighet. Den långa motsvarigheten till kommandot ovan är
ls --all ~
De korta växlarna kan man skriva tillsammans. Här betyder l=lång t=ordning enligt modifikationsdatum r=omvänd ordning.
ls -ltr ~


Ett fåtal kommandon "har sin egen stil". Kommandot "tar" kräver inte ett bindestreck framför de korta växlarna. Kommandot "dd" har en syntax (skrivregler) som för tankarna till gamla IBM stordatorer:
dd if=/dev/cdrom of=/home/kalle/myCD.iso bs=2048 conv=sync
("if" betyder input file och "of" output file; kommandot ovan skapar en iso-fil av en CD-skiva)
Den "Unix/Linux-liknande" mjukvarudistributionen BSD (Berkeley Software Distribution) använder inte bindestreck före korta växlar. [ref.]

En växel som är bra att komma ihåg är -R (rekursiv) vilken gör att kommandot innefattar alla undermappar. Växeln -R gäller många kommandon. Detta exempel listar alla filer i hela systemet (i rotkatalogen (/) med underkataloger).
ls -R /
Den listningen blir nog lång. Vill man avbryta ett kommando skriver man ctrl/c. Vissa växlar kräver att man anger data efter växeln. När man anropar editorn sed så skall växeln -f följas av namnet på en skriptfil som kommer att styra hur sed redigerar filen. -n anger att inga utskrifter sker.
sed -n -f sedskript myFile.txt


Bakgrunden
Vill man kunna fortsätta att arbeta medan ett program/kommando körs så kör man programmet/kommandot i bakgrunden. Det gör man genom att lägga till "&":
ls -lR / > list &
När programmet är klart får man ett meddelande i terminalen.

För att se vilka program man kör skriver man
ps ux
Man får då en lista med motsvarande id-nummer för de program man kör. Vill man avsluta ett program noterar man programmets id-nummer och skriver
kill -9 1234
(1234 är exempel på id-nummer)

Hur lagras text?

- I Ubuntu lagras text vanligen som s.k. Unicode av typen UTF-8. I Windows lagras text som s.k. ANSI-kod (ISO 8859). Ny rad representeras också olika. I Linux representeras ny rad med ny rad-tecken ("line feed", "\n"), i Windows som vagnretur+ny rad-tecken ("carriage return + line feed", "\r\n"). Dessa skillnader brukar vanligen inte vålla några problem.

Någon gång kan dock filer redigerade i Linux uppvisa en felaktig representation i Windows gällande de specifikt svenska tecknen/bokstäverna (åäöÅÄÖ). (SÃ¥ här bör det ju inte se ut ) Ett enkelt sätt att korrigera felet kan vara att ladda ner gratisprogrammet Notepad++ (för Windows) vilket klarar att läsa båda Windows och Linux representation av tecknen. Fån Notepad++ kan man kopiera (ctrl/c) den rätt tolkade texten till andra Windowsprogram. (Menyerna i Notepad++ innehåller även konverteringsfunktioner. "Convert to ANSI" - kodning, "Convert to Windows format" - radslut; eller omvänt för filer som skall användas i Linux )

Linux-programmet iconv kan också utföra konverteringen:
$ iconv -f UTF-8 -t ISO-8859-1 Linux-file > Windows-file
Vill man konvertera i motsatt riktning, från Windows till Linux, byter man plats på UTF-8 (-f = from) och ISO-8859-1 (-t = to). Ämnar man konvertera ett stort antal filer kan iconv vara praktiskt att använda.


För att göra om radslut i en Linux-fil till motsvarande i en Windows-fil kan man utföra kommandot
$ sed 's/$/\r/' Linux-file > Windows-file
För konvertering från Windows till Linux kan man använda tr:
$ tr -d '\r' < Windows-file > Linux-file
eller på samma sätt med sed:
$ sed 's/^M//' Windows-file > Linux-file
Programmen unix2dos, dos2unix fyller samma funktion, ex.
$ unix2dos Linux-file > Windows-file

Samma problem kan ibland uppstå med filnamn om man i Linux monterar eller på annat sätt använder filsystem skapade under Windows eller vice versa. Det brukar lösa sig om man alltså noterar de olika teckenkodningarna (UTF-8 resp. ANSI) beskrivna ovan och ställer in de aktuella programmen/drivrutinerna att ta hänsyn till dessa.

vi ("vee-eye") är ett klassiskt textredigeringsprogram med många funktioner. Om man använder vi för att redigera en fil som tidigare redigerats i Windows kan man ta bort tillförda vagnretur-tecknen (vagnretur motsvarar kontrolltecknet ctrl/M) med följande kommando
%s/^M//g
^M åstadkommes genom att trycka ctrl/V ctrl/M
Om ctrl/V skulle betyda (vara "mappat" till) klistra/paste så brukar man istället använda ctrl/Q för att kunna skriva in kontrolltecken i vi (vim) och andra program.
Det kan alltså ibland vara användbart att känna igen de vanligaste kontrolltecknen som t.ex.
tab, ^I (control/I), ascii 9
linefeed, ^J, ascii 10
return, ^M, ascii 13
escape, ^[, ascii 27

Ett gammalt sätt att dela in tecken är att skilja på skrivbara och icke skrivbara tecken. De senare kallas också kontrolltecken. En av de tidigaste klassifikationerna av tecken kallas ASCII. (ASCII #0-31 är icke skrivbara, ascii-tecken med högre värden är skrivbara. ctrl/M=vagnretur motsvarar ASCII #13) Modernare teckenindelningar ("kodningar") innehåller betydligt fler tecken än den ursprungliga ASCII-tabellen gjorde, men dessa modernare kodningar baseras oftast på ASCII.

Begreppet "Windows code-page number 1252" uppvisar likheter med ANSI-kodning eller kanske mer korrekt "MIME charset ISO-8859-1".

Den som sköter en Linuxserver kan någon enstaka gång behöva göra om speciella indata för utskrift. I PHP kan man då använda funktionen utf8_decode. Ibland kan det röra sig om data från web-adresser. Då kan man även ta bort dessa koder (%20=blank etc.) med urldecode.



Obs!
Följande avsnitt är under arbete:
Reguljära uttryck, Skript, sed
Områdena behandlas främst här:
1. Skript
2. Ubuntu - Grunder (Innehållsförteckning > överkurs)
Om styckena är svårlästa så hoppa bara över dem, förstås

Vad är en server?

- En server är ett program som kan besvara frågor från andra program. De program som ställer frågor till servrar brukar kallas klienter. En vanlig server är webservern (ofta programmet apache2) som kan leverera websidor till webläsare. (Webläsarna Mozilla Firefox, Google Chrome, Internet Explorer etc utgör alltså klienter som ställer frågor (ber om websidor) till webservern.)

Man kan säga att två huvudtyper av program är klienter och servrar. De skrivbordsdatorer/­arbetsstationer vi använder för att bl.a. surfa och ordbehandla fungerar ofta som klienter. Dessa klienter häntar data från andra datorer (servrar), ofta över Internet. De datorer som levererar data är ofta specialiserade servrar som främst innehåller serverprogram. På svenska kallar man serverprogram för "tjänster". När man säger "server" kan man alltså både mena ett program eller en dator med serverprogram.

En dator kan innehålla både klientprogram och serverprogram. Om du t.ex. vill installera en webserver på din dator behöver du inte installera någon speciell serverutgåva av Ubuntu. Installera bara webservern apache2 (tar bara någon minut) och lägg några text eller html dokument i dess mapp. Då har du skapat websidor som andra kan surfa till.


Websidorna kan direkt nås om du skriver in ditt IP-nummer i webläsarens adressfält. Vill du ha ett eget domännamn kan du registrera ett namn genom något företag som registrerar domännamn. (Det kan kosta någon hundralapp per år.)
De flesta hemanvändare har dynamisk IP-adress. Det betyder att IP-adressen ändras ibland. När det händer måste man alltså ändra IP-numret för sin domän hos det företag där man registrerat namnet. Det finns enkla skript som gör detta automatiskt.
Det finns också
företag som erbjuder liknande tjänster gratis, men då blir det domännamn man använder en del av företagets domän (subdomän eller liknande).

DNS
DNS (Domain Name Service) är den "telefonkatalog" där domännamn översätts till IP-nummer. Om du t.ex. skriver in domännamnet "google.com" i webläsarens adressfält översätts detta namn till IP=209.85.148.106.
Om IP-numret ändras, som t.ex. vid användande av dynamisk IP så måste hela systemet av DNS-servrar uppdateras. (DNS-databasen är en av världens största databaser.) Det kan ibland ta tid, ofta från en halvtimme upp till flera timmar. I enstaka fall upp till 24 timmar. Under denna tid är inte din websida tillgänglig för andra. (Speciellt lång tid tar det för användare som befinner sig långt från servern, kankse på andra sidan jordklotet.) Om man använder dynamisk IP så är det alltså bra om internetleverantören (ISP = Internet Service Provider) uppdaterar IP så sällan som möjligt
Att ha servrar med dynamisk IP fungerar för oss "hemma-användare". Kräver man 100% funtionaltet bör man nog dock använda statisk IP. I alla fall för en mailserver. Om en mailserver ofta byter IP kan den t.ex. misstänkas vara en spam-server och de mail man skickar kan bli kastade i spam-korgen av de stora mail-leverantörerna!
Nu talar vi alltså om det externa IP-nummer som man erhåller av sin Internetleverantör. Om man har en router så kommer ju servern även att tilldelas ett internt IP-nummer av routern. Detta nummer sätter man själv enklast till statiskt.
Man bör också veta att situationen inte är riktigt så enkel att ett domännamn motsvarar ett IP-nummer (s.k. A-record i DNS databasen). Systemet är mycket flexibelt. Vill man kan man ha separata IP för t.ex. web och mail (MX-record) eller ha flera domäner på samma IP-nummer (CNAME-record) etc etc



Ett program kan också fungera omväxlande som klient eller server En e-postserver fungerar som klient till en annan e-postserver när den skicka ett mail och ber den andra e-postservern ta hand om det.

Ett anrop till en dator är knutet till ett nummer som kallas port. En server svarar på anrop från en viss port. En webserver svarar vanligen på anrop till port 80. Webläsarna är klientprogram som begär websidor från webservrar via port 80. (I klientdatorn kan man grovt säga att varje program tilldelas ett portnummer och används för att se vilket program/process som skickat anropet.)

Man startar och stoppar servrar med följande kommandon (webservern apache2 som exempel). I Ubuntus menyer ("tjänster") kan man ställa in om en server skall startas automatiskt när Ubuntu startas.
sudo /etc/init.d/apache2 start
sudo /etc/init.d/apache2 stop


En server använder ett visst protokoll. Man kan säga att protokollet är det språk som servern talar. Webservrar och webläsare kommunicerar med varandra via protokollet HTTP (Hyper Text Transfer Protocol) En annat viktigt protokoll är HTML-koden, den kod som anger hur webläsaren skall tolka de websidor som servern levererar. <br> anger ny rad, <img ...> anger att en bild skall hämtas och visas etc.

En router fungerar som en brandvägg. Den blandar portnumren. ("IP-masquerading", "NAT" (Net Address Translation)) Om du har en server bakom en router måste du öppna motsvarande port. Om du har en webserver bakom en router måste du ställa in routern så att anrop till port 80 förmedlas till rätt dator.


Det är mycket enkelt att ställa in routern så den förmedlar anrop till en viss port till rätt dator i ens lokala nätverk. I routern finns en tabell för port forwarding. Där anger man t.ex att anrop till port 80 med TCP/IP protokoll skall förmedlas till datorn med IP 192.168.1.104. (Numret måste naturligtvis vara det aktuella. Man installerar ofta servrar med statisk IP. Då behöver man inte ändra i port forwarding tabellen om routern skulle tilldela servern ett annat IP-nummer någon gång.) (TCP/IP är det protokoll som vanligen används för Internetkommunikation)


En annan användbar server är SSH-servern. Om du installerar en SSH-server kan du styra din dator från andra datorer över Internet. Det går också att använda datorn som en proxy-server. Det betyder att du t.ex. kan surfa från en annan dator via din proxy-server. För den som vill vara anonym på nätet är detta en bra metod. SSH-servern ger bra kryptering för förbindelsen mellan klienten och servern.

Mailservrar (MTA - Mail Transfer Agents) är program som skickar epost till varandra. Du kan naturligtvis ha en e-postserver i din dator om du vill, men den brukar fordra lite mer inställningar än andra servrar. Det är ju viktigt att den funkar bra så att man får sin epost levererad felfritt. (Det är nog bra att t.ex. ha fast IP-address om man har en egen mailserver.) Det protokoll som den skickande och mottagande epost-servern använder kallas SMTP (port 25) För att kommunicera med epost-servern använder vi epost-klienter (t.ex. Thunderbird, Evolution i Linux eller t.ex. Outlook (Express) i Windows) som kommunicerar med servern via protokollen typen POP3 eller IMAP (portarna 110 (995 för SSL) resp 143 (993 för SSL)). POP3 och IMAP är alltså egna servrar och protokoll som gör att vi kan använda epost-servern.


Terminalen och Internet

Terminalen är alltså bra på att upprepa uppgifter och att hantera stora datamängder. Ibland vill man automatisera viss surfning. Man kanske ofta går till en web-plats och upprepar samma förfaranden.

Att "surfa från terminalen" är inte alltid så enkelt. Terminal-web-läsare (text-web-läsare) som t.ex. lynx kan vara bra för enklare uppgifter som att t.ex. ladda ner en web-sida i textformat. De uppvisar dock begränsningar när man kommer till dynamiska web-sidor som t.ex. innehåller JavaScript.

I terminalen kan man använda programmet curl för att ladda ner sidor, (och i kombination med
skript) analysera och följa länkar eller fylla i web-formulär. Det fordrar dock en viss erfarenhet att skriva dessa skript.

Om man installerar en web-server (s.k. LAMP-server) kan man använda programmeringsspråket PHP. Att installera en web-server i Ubuntu tar inte många sekunder. (Det går också att installera PHP för direkt användning från terminalen.
Ref.) Med PHP kan man t.ex. ladda hem web-sidor via funktionerna read_file, file_get_contents, wget eller curl. Här kan man alltså också bearbeta sidor och med viss erfarenhet automatiskt följa länkar, fylla i web-formulär (t.ex. lösenord) samt skicka kakor (t.ex. visa att man är inloggad).

Senare versioner av PHP (ver. 5) kan analysera en web-sida enligt dess mest grundläggande uppbyggnad (den s.k. DOM - Dokument-Objekt-Modellen). Detta underlättar betydligt om man t.ex. önskar "plocka ut" länkarna ur en web-sida.

Vissa program kan underlätta denna "surfning via terminalen". Det gratis web-läsar-tillägget iMacros kan bl.a. automatisera web-uppgifter som klickning och formulärifyllning samt spara data från Internet. På detta sätt kan man dra nytta av den vanliga webläsarens enkla "styrning" (man bara klickar kommandon) samtidigt som man utnyttjar terminalens förmåga att automatisera och hantera stora datamängder.


 

 

Avinstallation

Detta stycke handlar om hur man tar bort (avinstallerar) Ubuntu ur datorn om man använder Ubuntu tillsammans med Windows (s.k. "dual boot"). Använder man bara Ubuntu och vill avinstallera det så är det ju enklare - man lägger oftast bara in det nya operativsystemet istället.

Avinstallation - partitionerat system

Detta stycke behandlar avinstallation av Ubuntu om man installerat Ubuntu genom att partitionera disken [1, 2]:
Avinstallera Ubuntu (återställ datorns funktion i ursprungsläge) genom att starta Windows återställnings-CD och ge kommandona "fixmbr" och "fixboot". Windows startar därefter direkt och Ubuntupartitionerna kan tas bort.

Om man använder Ubuntu och Windows XP på samma dator och önskar avinstallera Ubuntu så använder man Windows installations-CD. Lägg i CDn, starta om datorn ("boota datorn från CDn") och välj återställningskonsolen ("recovery console", tryck F10 eller R). Skriv "fixmbr" för att ta bort Ubuntu ur startsekvensen (ersätta Ubuntus "bootloader" med Windows d:o). Därefter kan man ta bort de tidigare Ubuntupartitionerna och använda det frigjorda utrymmet som man vill.

Om man använder Ubuntu på samma dator som Windows Vista  eller Windows 7 gör man på liknande
sätt för att avinstallera Ubuntu.
Starta datorn (boota) från Vista recoverydisk. Man väljer sedan next > repair my computer > DOS-prompt och skriver sedan in följande två kommandon: "bootrec /fixmbr" samt "bootrec /fixboot".

Man kan man läsa mer om hur man avinstallerar Ubuntu (tar bort Ubuntu ur startsekvensen) här. Här beskrivs de kommandon som kan ges från Windows återställnings-CD.

Orsaken att man inte bara kan ta bort Ubuntupartitionerna direkt är följande: När man installerar Ubuntu tillsammans med Windows tar Ubuntus starthanterare (GRUB2) över starthanteringen och gör att man kan välja att starta Ubuntu eller Windows. För att denna starthanterare skall fungera krävs att Ubuntu finns på disken. Om man vill ta bort Ubuntu ur ett system med Windows måste man därför först ersätta Ubuntus starthanterare med Windows starthanterare (genom kommandona fixmbr och fixboot). Först därefter kan man ta bort Ubuntupartitionerna, som beskrivits.


Gällande främst Windows Vista:
Många datorer säljs med Windows Vista redan inlagt vid köpet (s.k. "OEM-installation"). Med datorn följer dock inte Windows Vista recovery-skivor. Recoveryskivor (DVD) måste man bränna själv. (Detta gäller t.ex. HP och Dell bärbara datorer.) Dessa recoveryskivor klarar dock bara att radera hela hårddisken och lägga in ett nytt Windows Vista. Dessa skivor kan inte användas för att reparera Windows eller avinstallera Ubuntu. Använder man dessa skivor så raderas hela disken och man får ett nytt Windows Vista (utan gamla data) inlagt. Har man inte Windows Vista original recoveryskivor så kan man då göra på något av dessa två sätt för att avinstallera Ubuntu:
1. Redan när man installerar Ubuntu väljer man alternativet "installera inom Windows" som beskrivs
ovan. (Avinstallationen är då mycket enkel.)
Har man redan installerat Ubuntu med partitionering väljer man istället alternativ 2:
2. Om ett Windows Vista/Windows 7-system inte levererats med original Vista recovery-DVD och disken är partitionerad för Ubuntu, så kan man avinstallera Ubuntu så här. (Man lånar/laddar ner en Windows Vista recovery-disk - detta är en laglig nedladdning av enbart recoverydelen av Vista.) Man kan även använda en gratis boot-editor från NeoSmart Technologies som heter EasyBCD. En tredje metod är att använda Super Grub. När man använder Super Grub kan man välja mellan att endast starta sitt system från CD-skivan eller att låta CD-skivan skriva in en ny bootloader på hårddisken för det operativsystem man önskar. (I det senare fallet "reparerar" man ju sin hårddisk och behöver inte använda Super Grubs CD-skiva mer.)

Om man använder Ubuntu och Windows på samma dator och tar bort Ubuntusystemet (utan att använda Windows-CDn på sätt som beskrivits ovan) så kommer datorn, som sagt, inte att starta trots att Windows finns kvar på disken. För att åter kunna starta Windows gör man då på något av följande sätt:
1. Använd Windows-CDn enligt ovanstående beskrivning ("fixmbr").
2. Använd Super Grub ("Windowsboot") eller EasyBCD enligt ovanstående beskrivning.
3. Man kan också installera Ubuntu igen. Då kommer både Ubuntu och Windows att gå att starta.

Diskhanteringsprogrammen Partition Magic ("Boot Magic") och Acronis Disk Director innehåller även boot-funktioner.

Super Grub
Super Grub är ett mycket användbart redskap för att styra datorns uppstart ("boot"). Super Grubs hemsida har flyttat ett par gånger. När det här skrivs är detta adressen till Super Grub. Nedladdningssidan finns här. (Välj Cdrom v. 0.9799 nästan längst ner.)
Alternativet för att förändra hårddisken så att den framöver automatiskt startar Windows kallas: "WIN => MBR & !WIN! :(((((((((((((((((" Ett annat sätt att uppnå samma resultat är att välja följande alternativ i menyerna: # 1 Choose Language & HELP :-)) > Windows > Fix Boot of Windows. Alternativet "!WIN! :((( " startar Windows utan att förändra hårddisken. Super Grub används ofta för att åtgärda störningar av bootförloppet hos (starten av) Windows XP och Linux (Ubuntu). Enligt uppgift skall Super Grub även fungera med Windows Vista. I Super Grub väljer man alternativ med upp- och ned-pilarna. Man bekräftar sitt val med högerpilen eller enter-tangenten. I vissa fall kan man gå tillbaka med vänsterpilen. Här finns listor över och förklaringar av vissa kommandon: [1, 2, 3].

Boot-Repair
Boot-Repair är ett grafiskt program som i vissa fall kan reparera boot-problem med "ett klick" [Ref.]

Avinstallation - system utan partitionering

Detta stycke behandlar avinstallation av Ubuntu om man installerat Ubuntu "inom Windows" d.v.s. utan partitionering (1). Detta gäller främst Windows XP/Vista/7:
Om man installerat Ubuntu utan att partitionera ("installerat Ubuntu inom/genom Windows") så är det synnerligen enkelt att avinstallera Ubuntu. Man väljer:  Windows > kontrollpanelen: Lägg till / Ta bort program.

 

Versioner

Vilka versioner av Ubuntu finns det?

- Det finns många versioner. Denna sida har främst beskrivit den vanligaste versionen, Ubuntu Desktop (Live-CD/DVD). Man kan till att börja med använda ("provköra") Ubuntu genom att köra Live-CD/DVD från CD-spelaren. Detta påverkar inte datorns hårddisk. Om man sedan väljer att klicka installationsikonen på skrivbordet så startar en installation till hårddisken. Det är främst den installationen som beskrivits ovan. Om man installerar Ubuntu på hårddisken så fungerar systemet snabbare och man kan t.ex. börja installera program som man själv önskar. Efter installationen används inte CD-skivan.

När man laddar ner Ubuntu Desktop måste man välja en av två versioner: Antingen för "vanlig persondator" eller för 64-bitars dator. Är man osäker kan man alltid välja "vanlig persondator" ("x86-arkitektur"), den versionen fungerar även med 64-bitars dator. (Liksom för t.ex. Windows Vista/Windows 7 så är prestandavinsten med 64 bitars operativsystem oftast ganska liten för de flesta användare.) Det är samma version för en stationär skrivbordsdator som för en bärbar dator. För Mac-dator var vänlig se längre ner.

Alternativskivan (Alternate CD) installerar Ubuntu direkt på hårddisken. Det går inte att använda Ubuntu från alternativskivan på det sätt som Live-CD/DVD medger. Alternativskivan används bara för installation. Under installationen med alternativskivan används inte en helt grafisk miljö. (Några långa eller krångliga kommandon behöver dock ej skrivas in.) Alternativskivan ställer lägre krav på datorns kapacitet än vad Live-CD/DVD gör. (Se systemkrav.) Alternativskivan installerar precis samma system som Live-CD/DVDn installerar (d.v.s. Ubuntu skrivbordsmiljö).

Som beskrivits ovan kan man dela upp installationen av Ubuntu i två delar: 1. partitionering, 2. egentlig installation. Använder man alternativskivan för installation anser många att det är enklast att partitionera disken innan man installerar, på det sätt som beskrivits ovan. När man sedan genomför installationen med alternativskivan väljer man manuell partitionering och fördelar bara "monteringspunkter" (filsystem) på de aktuella partitionerna som beskrivits ovan.
Om installationen av Ubuntu LiveCD uppvisar ett "oförklarligt" problem kan det ibland hjälpa att installera med alternativskivan. Generellt kan det vara ett gott råd att bränna alla installations-skivor med lägsta hastighet. På alternativskivan finns dessutom ett menyval: "Testa skivan". Om man haft problem med installationen kan det vara en god idé att köra denna test eftersom den testar den aktuella skivan i den aktuella läsaren.

Alternativskivan kan laddas ner från samma sida som Ubuntu Live-CD/DVD. - Välj alternativ motsvarande "Text based 'alternate installer' installation disk".

mini.iso är en liten (5-20 MB) s.k. "image" av Ubuntu. Dess funktion liknar alternativskinvans (se stycket ovan) Skillnaden är dock att mini.iso endast innehåller de filer som är nödvändiga för att starta installationen. Övriga filer som krävs för att installera Ubuntu hämtas automatiskt från Ubuntus programförråd via Internet. En fördel med detta sätt att installera är alltså att man direkt får ett aktuellt system och inte behöver uppdatera systemet omedelbart. Den främsta orsaken att använda mini.iso är dock att den är liten. Detta gör vissa specialfall av installation (t.ex. via nätverkskort) enklare.

För äldre Mac-datorer finns en speciell installations-CD. Se ovan.

Profilerade Ubuntuversioner

Nedan ges några exempel på Ubuntuversioner eller derivat som förutom grundläggande funktioner har olika specialinriktningar:

Kubuntu - Alternativt skrivbordsutseendee
Edubuntu - Att användas i skolmiljö
Mythbuntu
- För att spela in fr. TV
Ubuntu Studio - För att redigera video, ljud, grafik
Scibuntu - För vetenskapliga ändamål
Ubuntu Netbook edition - För netbook-datorer (se dock nästa stycke)
Linux Mint - Förenklad installation och användning

[OBS! I.o.m. Ubuntu ver. 11.04 (Natty Narwhal) så har den speciella netbook-versionen tagits bort och man kan installera den "vanliga" Ubuntu-versionen även i netbook-datorer.]

Följande Ubuntuversioner är uppbyggda för att belasta datorn så lite så möjligt och kan med fördel användas på äldre datorer:
1. Xubuntu - Använder fönsterhanteraren (skrivbordsmiljön) Xfce
2. Fluxbuntu - Använder fönsterhanteraren (skrivbordsmiljön) Fluxbox
3. lubuntu - Använder fönsterhanteraren (skrivbordsmiljön) LXDE

Följande Ubuntuversioner innehåller enbart öppen källkod:
1. Gobuntu
2. gNewSense

Ubuntu utkommer också i en serverversion. Denna är utformad för att minska belastningen på datorn och har i grundutförandet ingen grafisk miljö.
Den som vill börja prova att använda serverfunktioner, t.ex. starta sin egen web-server, behöver inte installera någon speciell serverversion av Ubuntu. I början är det enklast att helt enkelt installera servern/servrarna i den vanliga skrivbordsmiljön.

Ubuntu finns även for mobila enheter (Ubuntu Mobile and Embedded project - UME). En viktig utvecklingslinje för Ubuntu är att använda operativsystemet för allt fler plattformar, t.ex. mobila device som smartphones.

Ubuntu TV är ett nyare projekt (2011-2012) med ambitionen att använda Ubuntus skrivbordsmiljö i TVn. (Ubuntu TV vänder sig alltså till bl.a. TV-tillverkare.) En av målsättningarna är att kunna kontrollera sin TV med fjärrkontrollen via Ubuntus skrivbordsinterface Unity. Man kan redan nu (januari 2012) ladda ner Ubuntu TV (motsvarande paket) till sin dator och få en uppfattning om vissa funktioner som t.ex. hur videofiler är organiserade. [1, 2]

Ubuntu-versioner uttalas oftast som ett ord. De vanligaste uttalen på t.ex. engelska blir ungefär: "oo-BOON-too" (Ubuntu), "koo-BOON-too" (Kubuntu), "zoo-BOON-too" (Xubuntu). Man säger INTE "you-BOON-too" (Ubuntu) eller "eks-oo-BOON-too" (Xubuntu). - P.S. Du visste förstås att operativsystemet OS X (för Mac-datorer) uttalas "oh-es-ten"  

(De olika uttalen på svenska blir ju motsvarande det engelska, men det har varit enklare att hitta säkra källor på engelska.)

Enligt uppgift önskade Linus Torvalds kalla sin distribution "Freax" men den kamrat som förestod FTP-servern gav distributionen namnet Linux. Torvalds accepterade senare detta namn. [ref.] På svenska uttalas "Linux" förstås motsvarande namnet Linus. På engelska uttalar de flesta namnet som "Linnuks" ("Linnicks") (med kort i-ljud). Inte så många säger "Lainicks". [1, 2, 3] Här kan du höra hur Linus Torvalds själv uttalar namnet.



Av de Ubuntuversioner som beskrivits i denna text är följande inte sammanställda av företaget Canonical: , gNewSense, Linux Mint, lubuntu. Gobuntu utvecklas inte längre. Istället kan man välja att installera Ubuntu med enbart öppen källkod utan undantag.


Medibuntu (Multimedia, Entertainment & Distractions In Ubuntu) är ett paket som innehåller program vilka kan spela upp visa mediafiler. Vissa av dessa är privatägda, men distribueras gratis. Eftersom Ubuntu levereras med enbart fri mjukvara , så laddar man ner detta paket separat. Proceduren är enkel och kostnadsfri.

Ubuntu Nordic Remix Edition är en version där de nordiska språken redan finns lagrade på CD-skivan och ej behöver laddas ner.
Eftersom språken redan finns på CDn kräver Nordic Remix något mer plats än den "vanliga" installations-CDn. Kolla att dina CD-R-skivor har tillräcklig lagringsförmåga innan du bränner CDn.


En remix är en Linuxdistribution som, i förhållande till originaldistributionen, genomgått mindre förändringar. I Ubuntus fall handlar det ofta om att vissa program ("paket") har lagts till och vissa eventuellt tagits bort för att bättre passa t.ex. en viss typ av datorer eller användare. Förändringar av t.ex. startbild eller skrivbords-utseende kan också föreligga i remixer.
"Ubuntu Netbook Edition" (tidigare kallad "Ubuntu Netbook remix") är naturligtvis avsedd för netbook-datorer.
[OBS! I.o.m. Ubuntu ver. 11.04 (Natty Narwhal) så har den speciella netbook-versionen tagits bort och man kan installera den "vanliga" Ubuntu-versionen även i netbook-datorer.]
Vissa remixer innehåller komponenter som gör det möjligt att direkt kunna spela MP3 eller DVD. (I originaldistributionen måste dessa komponenter laddas ner separat som beskrivs
här.) Det finns även remixer för speciella användargrupper, t.ex. kristna användare ("Ubuntu Christian Edition") eller "Ubuntu Nordic remix", beskriven ovan.

Det finns alltså flera metoder att installera Ubuntu skrivbordsmiljö, t.ex. Live CD, Nordic Remix CD, alternativ CD. Oberoende vilken av dessa tre exemplifierade metoder man väljer så kommer man att installera samma traditionella Ubuntu skrivbordsmiljö med valfritt språk.


Det går att installera Ubuntu på Macintosh-datorer (Apple, Mac). Mer detaljer finns ovan och i dessa länkar: [1, 2]. Du är också mycket välkommen att fråga här.

Den som använder Hewlett-Packard (HP) bärbar dator bör läsa detta. (Länken påpekar vissa problem med att använda en äldre version av Ubuntu (7.10) på vissa bärbara HP datorer. Den som skrivit den här texten använder dock en bärbar HP-dator ur 6000-serien med Ubuntu ver. 8.04 och det fungerar bra.) [ref.]
Här finns en sida för den som använder IBM/Lenovo Thinkpad.

Uppgradering

Ubuntu utkommer sedan 2004 med två utgåvor (uppgraderingar) om året. Varje uppgradering får ett eget namn med anknyting till ett djur: T.ex. kallas version 11.04 (11=2011, 04=april) även "Natty Narwhal", version 10.10 kallas även "Maverick Meerkat". (Begynnelsebokstaven i namnet för det olika versionerna ändras ett steg i bokstavsordning för varje version. Ibland använder man bara den första delen av versionens namn: Version 10.10 kallas t.ex. också bara "Maverick") När man väl installerat Ubuntu kan man uppdatera och uppgradera (det senare alltså varje halvår) sitt system via Internet. All installation, uppdatering, uppgradering och användning av Ubuntu och tillhörande program är alltså kostnadsfri och utan krav på registrering. Man kan också beställa programvaran på CD-skivor, att skickas via posten, till ingen eller ringa kostnad.

Under utvecklingen av en ny version kan den som önskar ladda ner alpha-, beta- resp rc- (release candidate) versioner av den icke-färdiga versionen. Att köra dessa versioner och rapportera buggar till Ubuntus utvecklare är ett av de många sätt man kan hjälpa till med utvecklingen av fri mukvara.

Versionerna 6.06, 8.04, 10.04 rubriceras "LTS" (Long Term Support). Den officiella supporttiden för skrivbordsmiljöer är här tre år, för servrar fem år. Ubuntus ambition är att ungefär vart annat år ge ut en LTS-version.


Är din uppgradering uppdaterad?
För kommersiell mjukvara brukar man kalla en mer genomgående förnyelse av ett program för uppgradering. Nya funktioner brukar då tillkomma. För kommersiell mjukvara brukar uppgraderingar vara avgiftsbelagda. Mindre förändringar brukar kallas uppdateringar. När det gäller Ubuntu brukar man kalla övergången till ny version (vilket alltså vanligen sker var sjätte månad) för en uppgradering. (Inga delar av Ubuntus mjukvara är avgiftsbelagda.)

Man kan ställa in uppdateringshanteraren (hittas under systemmenyn) att sköta uppdateringar och uppgraderingar. Den grundinställning som levereras med systemet brukar göra följande: Varje gång datorn slås på hämtas listor över de paket som finns på den server som anges i uppdateringshanteraren. (Man kan själv välja någon annan av Ubuntus servrar om man vill, förstås.) Därefter kontrollerar uppdateringshanteraren om det finns nya versioner av de paket som är installerade. I så är fallet erbjuds man att godkänna att dessa paket uppdateras. Det brukar inträffa med några dagars eller någon veckas mellanrum. (Vill man istället använda kommandon i terminalen för att förnya paketlistan skriver man "sudo apt-get update". Vill man uppdatera de paket som är installerade skriver man "sudo apt-get upgrade".)

Vissa uppdateringar kräver att man startar om datorn, men de flesta kräver inte det.

Vart annat år utkommer Ubuntu med en långtidsversion, s.k. LTS-version (se ovan). Använder man en sådan är uppdateringshanteraren inställd att inte uppgradera systemet till ny version förrän en ny LTS-version är tillgänglig. Vissa uppdateringar av säkerhetsnatur fortsätter dock.


All mjukvara i Ubuntu är lagrad i form av paket. (Man kan lista samtliga tillgängliga eller installerade paket med programmen Synaptic eller (i terminalen) dpkg.) Parallellt med den aktuella versionen av Ubuntu existerar också en utvecklingsversion. (Som exempel: Parallellt med "huvudversionen" v. 10.10 "Maveric" finns också en testversion av nästa utgåva/version: v. 11.04 "Natty". Ett sätt att hjälpa till att utveckla Ubuntu är att använda testversionen och rapportera om problem uppstår.) När en "huvudversion" av Ubuntu var sjätte månad övergår i en ny "huvudversion" så innebär det att de paket som utvecklats i testversionen då kommer att installeras i den nya "huvudversionen" av Ubuntu.


Modifikation

Vilken version av Ubuntu man väljer behöver inte slutligen avgöra hur ens dator kommer att fungera. Genom att installera och avinstallera komponenter kan man förändra en version av Ubuntu till en annan. Den som t.ex. vill ge sin server en skrivbordsmiljö kan enkelt göra det etc. etc. Den som skrivit den här texten tycker att flexibiliteten är en av Ubuntus bästa sidor - Att man genom vanligtvis snabba nedladdningar och enkla installationer kan bygga om sitt system till det som passar ens egna behov. Detta avser förstås främst funktionen av datorn. För den som så önskar finns dessutom stora möjligheter att ge sin dators skrivbordsmiljö en personlig prägel och ett iögonenfallande utseende. (Ett exempel på hur skrivbordsmiljön kan modifieras är detta.)

 

Systemkrav

Vad gäller de krav som Ubuntu ställer på datorn, se här: [1, 2]. Man behöver i allmänhet bara undersöka dessa faktorer om man har en riktigt gammal dator. Praktiskt taget alla moderna persondatorer klarar att köra Ubuntu. Använder man "Mac-dator" eller Hewlett-Packard bärbar dator, bör man läsa länkarna längst ner i stycket "Vilka versioner av Ubuntu finns det?". Grundregeln är att Ubuntu går att installera på alla PC-datorer samt på Mac-datorer med Intel-arkitektur. [Se vidare]

Ubuntu på äldre datorer

Den som skrivit den här texten anser att en bra egenskap hos Ubuntu är att det kräver mindre resurser av datorn än vad t.ex. Windows gör. För datorer inköpta de senaste åren behöver man nästan inte ens kontrollera att datorns kapacitet räcker för att köra Ubuntu. Ubuntus resurssnåla utformning gör det dessutom mycket användbart på äldre datorer. Xubuntu är en specialutgåva av Ubuntu för äldre datorer, dess systemkrav är ännu lägre. Det finns dessutom fler sätt att installera Xubuntu. Den som önskar ett verkligt resurssnålt system kan börja med att installera serverversionen av Ubuntu och sedan komplettera efter behov (t.ex. med grafisk miljö). Det finns även t.ex. installationsmetoder för datorer utan diskettläsare eller CD-spelare. Man kan t.ex. installera Ubuntu över en vanlig nätverksanslutning. Om man har en äldre dator får man gärna fråga här hur man bäst installerar.

- Ubuntu Live-CD/DVD kräver 384 MB minne (både för att köra direkt från CD-spelaren och för att installera och använda skrivbordsmiljön). (Det finns dock de som kör med mindre.) Diskutrymmet vid installation bör vara minst 6-8 GB.
- Ubuntu alternativ CD har lägre systemkrav och kan användas för speciella installationskrav. Ibland kan man använda alternativ CD för att prova att installera Ubuntu skrivbordsmiljö även i datorer med mindre än 384 MB RAM-minne.
- Xubuntu har låga systemkrav: Live-CD/DVD kräver 192 Mb RAM-minne. Att installera Xubuntu via Alternativ-CD kräver bara 64 MB RAM-minne och 1.5 GB diskutrymme. [ref.] (Jfr. med Windows XP.)
- Ubuntu server kräver endast 64 MB RAM och 500 MB diskutrymme. En av de installationer som kräver allra minst av datorn är att först installera Ubuntu server och sedan installera t.ex.skrivbordsmiljön Fluxbox.
- Att installera Ubuntu inom Windows ("Wubi") kräver 256 MB minne. Installerar man Xubuntu inom Windows kan det fungera med mindre minne.
- Man kan notera att många datorer har grafikkort som lånar en del av datorns RAM-minne. En dator som utrustats med 256 MB minne låter ibland grafikkortet använda 64 MB av RAM-minnet. En sådan dator kan alltså bara använda 192 MB RAM-minne för att köra Ubuntu. (I t.ex. Windows ser man hur mycket RAM-minne som är tillgängligt genom att klicka kontrollpanelen > system.) I detta läge kan man ju också överväga att installera ytterligare minne. Att installera mer RAM-minne kan ofta förbättra prestanda hos en äldre dator utan att vara alltför dyrt. (Tips när man köper datordelar: Berätta för försäljaren vilken typ av dator (märke, modell) som delen skall användas i. Låt säljaren sedan avgöra vilken typ av t.ex. minne som bör användas. Säljaren skall ta ansvar för att delen passar när den levererats.)
- De krav som beskrivs ovan är inte absoluta. Den som önskar kan naturligtvis prova att installera Ubuntu på datorer som inte helt uppfyller systemkraven. Om t.ex. RAM-minnet inte uppfyller kraven blir ju dock systemet oftast trögt.


Om viss hårdvara saknas

Om systemet saknar CD-spelare kan installation via partitionering ibland vara svårare att utföra. Fråga då gärna i forum eller läs mer i länkarna nedan ("Specialfall av installation"). (Det brukar i dessa fall gå att finna vägar för installation även om problem dessutom skulle föreligga med t.ex. diskettdrive, USB-port eller nätverksanslutning. Överväger man att installera via USB-port bör man känna till om datorns BIOS stöder "boot via USB".) Ett vanligt sätt att installera Ubuntu på datorer utan CD-spelare är att installera via nätverksanslutningen ("PXE-boot", "net-boot", "net-install"). Här finns några guider: [ 1 ("Server and network installations"), 2, 3, 4 (server-datorn använder Windows)]. Söker man i forum på "installera pxe" finner man trådar som diskuterar problemet.

Saknar datorn både CD-spelare och nätverksanslutning kan man prova att installera via disketter ("floppy disks"). Filen med Ubuntu-systemet flyttas till den dator man önskar installera Ubuntu på genom t.ex. USB-port eller genom att helt enkelt tillfälligt flytta datorns hårddisk till en annan dator eller hårddiskkabinett.

 

Nyheter

2011, april (v. 11.04, Natty Narwhal) Ny skrivbordsmiljö: Unity. (I Unity finner man program genom att skriva in namnen i den s.k. "dash". Man kan addera program till en s.k. "launcher" utefter skärmens vänstra kant för att kunna starta programmen enklare.) Netbook-versionen uppgår i huvudversionen. OpenOffice lämnar Oracle och kallas LibreOffice. Banshee förstahandsval som musikspelare (tidigare förstahandsval var Rythmbox).

2011, oktober (v. 11.10, Oneiric Ocelot) Vidare utveckling av skrivbordsmiljön Unity (Man kan organisera data, program eller mappar/platser i s.k. "lenses".). Thunderbird blir förstahandsval som epostklient (tidigare förstahandsval var Evolution).

2012, april (v. 12.04, Precise Pangolin, Long Term Support) Vidare utveckling av skrivbordsmiljön Unity. Unity kompletteras med en "HUD" (heads-up display) - Man kan söka program-menyer genom att skriva in text. Man aktiverar HUD genom att trycka alt-tangenten. Menyerna finns kvar.
Zeitgeist utvecklas vidare. ("Activity log" - Man kan snabbt hitta tillbaka till de data/program/platser man senast använde.)
Launcher innehåller nu "Quicklists" - Om man högerklickar en applikation i launcher visas en meny med de alternativ som man oftast använder.
Rythmbox blir åter förstahandsval för musikspelare. Det tidigare förstahandsvalet som musikspelare var Banshee. "Anteckningsblocket" Tomboy utgår ur grundinstallationen, men kan naturligtvis läggas till för den som önskar. (I och med att Banshee och Tomboy utgår finns inga applikationer skrivna i programmeringsmiljön Mono kvar i grundinstallationen. - Mono är en motsvarighet till Microsoft .NET.)

2012, oktober (v. 12.10, Quantal Quetzal) Fortsatt utveckling av skrivbordsmiljön Unity.

Man försöker minska skillnaden i åtkomst mellan applikationer i datorn och på nätet. Gmail kan t.ex. användas på samma sätt som ett lokalt program, med menyer. Ett annat uttryck för detta är att gränserna mellan sökningar i den lokala datorn och på nätet minskas. Ubuntu har t.o.m. valt att låta en sökning för musik som resultat kunna visa annonser för musik man kan köpa via nätet. (Ubuntu har alltså en inbyggd marknadsföring för amazon.com.)

Meningarna om detta är delade bland Ubuntus användare. Det är ju praktiskt för den som ofta t.ex. köper musik via nätet (f.n. dock bara amazon.com, vad jag förstår). Många ser det dock som ett kommersiellt intrång i Linux-världen. Personligen tycker jag det senare är en viktig åsikt. Min uppfattning är att avkommersialiseringen av Linux har varit en viktig del i operativsystemets framgång. Man kan också ifrågasätta det lämpliga i att sprida användarens sökförfågningar till, som i detta fall, företag. Det går naturligtvis att ta bort denna funktion för den som vill.

När kommersiella hänsyn måste tas utvecklas mjukvaran långsammare. Om kommersiellt starka företag genom intensiv marknadsföring tillåts dominera t.ex. sökresultat så snedvrids sökresultatet. Marknadsföringsresurser blir viktigare än en bra produkt. Ett exempel är hur svårt det är att hitta relevanta program för Windows. Marknadsföringen snedvrider också informationen om programmen. I Linux, som är betydligt mindre kommersiellt, är det lättare att finna relevant information om ett program, som jag ser det. Jag tror t.ex. att Linux skulle ha en betydligt större marknadsandel om inte Microsofts marknadsföringsresurser vore så stora. Men det är bara min uppfattning. Meningarna om detta är delade bland Ubuntus användare.

Vill du ta bort reklamen så tar du bort paketet "unity-lens-shopping". Fri mjukvara har alltid den fördelen att den kan modifieras av användaren.

Samma diskussion kan föras gällande de senare pakethanteringsprogrammen (programcentralen, Ubuntu software center) där en sökning efter en funktion kan ge annonser för kommersiella program som resultat.


Juju innebär en förenkling av pakethanteringen för serverprogram (tjänster). Den som vill installera t.ex. Wordpress måste först installera webserver, PHP-server, MySQL-server. Juju förenklar denna hantering.

Open stack (including Ceph distributed storage technology) gör det lättare att hantera flera server-datorer tillsammans. Den som administrerar servrar kan enklare få flera servrar att tillsammans fungera som en enhet.

Juju fungerar med Open stack samt med andra "cloud"-applikationer som t.ex. Amazon EC2.

Alternativskivan distribueras inte längre.

Ubuntu beskriver planer på att utveckla viktiga delar av operativsystemet i hemlighet (v. 13.04). Vissa tror att detta beror på att Mark Shuttleworth har tröttnat på den kritik som den nya skrivbordsmiljön Unity utsatts för.
[1, 2, 3] Senare (25:e oktober) uppgifter verkar dock tyda på att Mark Shuttleworth har ändrat sig på denna punkt.

2013, april (v. 13.04, Raring Ringtail) ...

20.., month (v. xx.xx, name name) ...



 

Öppen källkod, fri/proprietär programvara

Fri programvara (fri mjukvara) avser dataprogram skrivna under ett avtal som bl.a. gör dem fria att använda och distribuera. Det är även tillåtet att själv modifiera programmen. Den som så önskar kan även använda program skrivna med öppen källkod för kommersiell verksamhet. När man sprider fri programvara måste man även göra källkoden tillgänglig så att vem som helst kan se vad programvaran innehåller. Begreppet fri programvara har mycket gemensamt med "öppen källkod". Det mest kända avtalet kallas GPL (GNU General Public License). Här står några rader om bakgrunden till fri programvara.

Fri programvara/ öppen källkod (fri mjukvara) kan betecknas på flera sätt, ofta med liknande betydelse: Open Soruce Software (OSS), Free and Open Source Software (FOSS), Free/Libre Open Source Software (FLOSS).

På engelska brukar man säga att begreppet "fri" i uttrycket "fri proramvara" inte har att göra med ordet
  "free"   som i   "Free beer"   (d.v.s. i betydelsen gratis). (Fri programvara kan vara både gratis eller avgiftsbelagd. Oftast är den dock gratis.) Begreppet "fri" i uttrycket "fri proramvara" har större liknelser med användningen av ordet   "free"   i begreppet   "Free speech"   (d.v.s. frihet i betydelsen att fritt kunna använda).

Det är tillåtet att ta betalt för program skrivna med fri programvara men i de flesta fall, som t.ex. Ubuntu, är program skrivna med fri programvara gratis eftersom alla har rätt att sprida dessa program fritt. Begreppen fri programvara och öppen källkod har mycket gemensamt.

Free software is a matter of the users' freedom to run, copy, distribute, study, change and improve the software. More precisely, it means that the program's users have the four essential freedoms:
  1. The freedom to run the program, for any purpose (freedom 0).
  2. The freedom to study how the program works, and change it to make it do what you wish (freedom 1). Access to the source code is a precondition for this.
  3. The freedom to redistribute copies so you can help your neighbor (freedom 2).
  4. The freedom to distribute copies of your modified versions to others (freedom 3). By doing this you can give the whole community a chance to benefit from your changes. Access to the source code is a precondition for this.
Ref: [GNU, wikipedia]


När man skall avgöra om ett program är fri programvara (omfattas av t.ex. GPL) kommer ofta uttrycket "derivative works" in i bilden. Det baseras på amerikansk lagstiftning och anger att i ett arbete ingår väsentliga, copyright-skyddade delar av ett annat arbete. Den som använder programvara som omfattas av GPL och önskar komplettera den med egen programvara måste vara klar över om den slutliga produkten utgör ett "derivative work" av den ingående GPL-licensierade programvaran. Om så är fallet måste även den nytillförda programvaran publiceras i källkod och licensieras under GPL.

Vad som utgör "derivative works" inom programvaruområdet är inte helt klart. Ett program kan anropa ett programbibliotek på två sätt:
1. Hela programbiblioteket förenas med programmet i samband med kompileringen - "statisk länkning".
2. Programbiblioteket ugör en separat del och programmet anropar funktioner i biblioteket medan programmet körs - "dynamisk länkning".
Många anser att statisk länkning till ett GPL-licensierat programbibliotek producerar "derivative works" medan åsikterna mer går isär under vilka omständigheter dynamisk länkning kan ge upphov till "derivative works". Flera andra åsikter i frågan har också framförts.
[Ref.]

Öppen källkod betyder att källkoden till ett program är tillgänglig. Därigenom kan man i detalj studera programmets uppbyggnad och funktion. I de flesta fall är dessa program även "fri programvara" (se ovan). Vem som helst har, i det fallet, rätt att modifiera programmet och sprida det vidare (1, 2).

Som jag ser det har fri programvara utvecklats starkt de senaste åren. Allt fler program skrivs med fri programvara och fler aktörer inser nyttan av fri programvara. Några kända program som är skrivna i fri programvara är dessa: GNU/Linux, Apache (web-server), MySQL (database), Firefox, Google Chrome (web-browsers). (Licenserna och genomförandet kan variera, men i grunden är mjukvaran fri.) Det är enkelt att förstå nyttan av samarbete runt fri mjukvara när man t.ex. ser mängden av tillägg ("add-ons") i t.ex. webläsaren Firefox. Linus Torvalds har sagt att licensiera Linux-kärnan under GPL var "the best thing I ever did."

Ubuntu innehåller praktiskt taget enbart öppen källkod. Ett fåtal proprietära (se nästa stycke) program används dock av många. Detta kan ibland gälla program som styr hårdvara, t.ex. drivrutiner för vissa grafikkort. En del Ubuntuanvändare föredrar också den privatägda mediaspelaren Macromedia Flash. (Samtliga dessa är, liksom Ubuntu, gratis.) Ubuntus ambition är att försöka ersätta dessa program med egen utvecklad, öppen källkod. Det finns också Ubuntuversioner som är helt fria från proprietär programvara och enbart baseras på öppen källkod. I samtliga dessa fall är det gratis att använda även de delar som innehåller proprietära program. Även formaten för mp3 (används för lagring av ljud inklusive musik) och DVD-filmer är privatägda men kan användas gratis.

Att diskutera mobiltelefoner här är kanske inte helt relevant. Min personliga uppfattning är dock att utvecklingen av operativsystemet Android visar på fördelarna med fri mjukvara. Den viktigaste orsaken att t.ex. NOKIA har tappat marknadsandelar för s.k. smartphones ser jag som att företaget använder proprietär mjukvara. NOKIA framställer hårdvarumässigt bra mobiltelefoner, men hinner inte producera tillräckligt bra och omfattande mjukvara för att bli konkurrenskraftigt med Android smartphones. Men det var vara en parentes och en egen åsikt .

Proprietär betyder privatägd. Ordet används ofta om program eller format för t.ex. datafiler. Proprietära program kan vara gratis eller avgiftsbelagda. I båda fallen blir användaren dock beroende av de begränsningar som programmets ägare skapat i programmet och användaravtalet. Användaren förlorar då möjligheten att själv bestämma hur hans/hennes dator skall fungera. I ett olyckligt fall kan t.ex. ett proprietärt program sluta att fungera efter det att ägaren tvingat användaren till en uppdatering. Andra exempel kan vara att ett gratis-program blir avgiftsbelagt eller avgifterna för att använda ett program dramatiskt höjs. Reklam kan t.ex. introduceras. Självklart finns det många fler sätt som skaparen av programmet kan påverka användaren eftersom programmet fungerar helt efter programskaparens intentioner. Dessa problem kan alltså uppstå oberoende om man köpt ett program eller fått ett gratisprogram. Man kan se "proprietär programvara" som en motsats till öppen källkod. T.ex. utgörs Windows av proprietär programvara medan Ubuntu utgörs av öppen källkod.

Gratis - Man kan förstås säga att ett dataprogram är gratis när man lagligt kan erhålla det kostnadsfritt. Program skrivna med öppen källkod är oftast (men inte nödvändigtvis) gratis. De program man kan erhålla gratis kan vara skrivna med såväl privatägd (proprietär) programvara som öppen källkod.
      
Källkod - Ett dataprogram i den form som det skrivits av programmeraren. Denna form kan begripas och modifieras även av andra programmerare. Källkod ligger till grund för binärkoden som används för att köra programmet.

Binärkod (maskinkod, objektkod) - Ett dataprogram i den form som datorer förstår ("ettor och nollor"). (Binärkod är dock svårtolkad för människor/programmerare.) Denna form används oftast för att sprida proprietär programvara då binär kod är svår att tolka och modifiera utan att ha tillgång till den underliggande källkoden.
Binärkoden är en maskinell översättning av den källkod som programmeraren skrivit. (Att maskinellt försöka "översätta tillbaka" binärkoden till lättolkad källkod ger översättningar som i praktiken är omöjliga att överblicka. Ett program som man enbart har tillgång till i binär form blir alltså i praktiken en "svart låda" som man bara kan använda utan att kunna veta/ändra hur den fungerar. Man vet inte heller om den själv kommer att ändra sin funktion i framtiden.) Det står lite mer om installation av program i binärkod här.


Kompilering - Binärkod erhålles genom att låta källkod behandlas av ett program (s.k. kompilator). Detta kallas kompilering.


Maskinspråk - Maskinspråk (maskinkod, objektkod, "binärkod") är de instruktioner som datorn förstår. De består av ettor och nollor och skrivs ofta med s.k. hex-kod (tal skrivna i det hexadecimala talsystemet).
Hexkod bildas av siffrorna 0-9 samt bokstäverna A-F. Vårt "vanliga" talsystem har basen 10, hexkoden har basen 16. Bokstäverna A-F represenenterar här talen 10-15. I vårt vanliga talsystem får varje siffra tio gånger högre värde för varje position till vänster. I hexkod ökar däremot värdet med en faktor 16 för varje position till vänster. T.ex. talet 693 utvärderas i vårt vanliga ("decimala") talsystem så här: 3*1 + 9*10 + 6*10*10 = 693. För att däremot representera talet 693 med hex-kod skriver man 2B5. 5*1 + 11*16 + 2*16*16 = 693 Bokstaven B motsvarar, som nämnts ovan, talet 11. Den som dagligen programmerar assembler ett tag räknar hex-kod i huvudet nästan lika enkelt som det vanliga (decimala) talsystemet. Vi andra använder miniräknare med hex-funktion eller motsvarande (eller fingrarna för mindre tal )

Man kan skilja på uttrycken maskinspråk och assemblerspråk. Assemblerspråk består av "menmonics" som är mer lättlästa. T.ex. hexkoden 7B, binärt 0111 (=7) 1011 (=B) representeras i assemblerspråk ("mnemonics") som "MOV A,E" vilket betyder att innehållet i processorns register A flyttas till register E. Uppbyggnaden av ett maksinspråk beror naturligtvis på vilken processor och arkitektur ett datasystem har. Exemplet gäller Intels 8080-arkitektur.

Den lite äldre processorn 8080 har vad man kallar åtta bitars instruktionsset. Som nämnts ovan så beskrivs där varje instruktion till processorn med åtta bitar (ettor eller nollor). Det är praktiskt att använda hex för att beskriva dessa instruktioner eftersom åtta bitar motsvaras av två hextal.

Moderna persondatorer använder ofta 32 (x86) eller 64 (x86-64) bitars instruktionsset. De väsentliga skillnaderna mellan systemen är att 64 bitars system kan använda fler instruktioner i processorn samt direkt komma åt (adressera) mer minne. (32 bitars system kan som mest adressera 3.2 GB RAM-minne)


För de flesta normala användningsområden räcker 32 bitars system. (En 64 bitars dator kan mycket väl köras med ett 32 bitars operativsystem.) Operativsystem som utnyttjar 64 bitar uppvisar än så länge ibland instabilitet. Detta gäller t.ex. både Ubuntu och Windows. Den som dock ofta märker att datorn blir trög vid bildbehandling eller andra beräkningskrävande operationer kan prova att installera t.ex. 64 bitars Ubuntu om datorn stöder detta.

Ett program i maskinspråk är helt enkelt en följd av instruktioner som kan laddas in i RAM-minnet. Processorn (CPU) tar läser programmet instruktion för instruktion. Vissa instruktioner innebär att processorn hoppar till ett annat område i minnet och fortsätter att läsa instruktioner där.

Vill man spara data får man helt enkelt ge en instruktion som ber processorn lagra värdet av data i en adress i minnet. (Naturligtvis en annan del av minnet än den som programmet ligger i.) Lite förenklat kan man säga att varje adress i minnet innehåller antingen en instruktion till processorn eller ett värde/data.

När man talar om assemblerspråk kan man beskriva begreppet "makro" (eng. macro). Många assemblatorer använder makron. Ett makro innebär att man definierar en grupp av instruktioner och kan anropa dessa genom att bara ange makrots namn. Man kan även skicka värden ("parametrar") till makrot.

I assembler skickar man inte värden till procedurer som i högnivåprogrammering. Man kan anropa procedurer men det innebär bara att programmet fortsätter att exekvera från procedurens adress tills det finner en return-instruktion och då återgår till den adress där programmet (processorn) avbröt exekveringen när proceuren anropades. Någon stack för att hålla reda på procedurens parametrar finns inte, var i minnet dessa ligger får man hålla reda på själv.


Assemblerprogram arbetar snabbare än högnivåprogram. Instruktionerna påverkar enskilda adresser i datorn vilket underlättar programmering av hårdvara. De tillgängliga instruktionerna i maskinspråk är dock enkla vilket gör att det ibland kan vara svårt att behålla översikten i mer komplicerade program. Man brukar då oftast kunna kombinera högnivåprogram med assembler för att utnyttja bådas fördelar.

Även om man inte behöver använda assembler kan det vara nyttigt att ha skrivit assemblerprogram. Det ger en insikt i datorns grundläggande funktionssätt - "sequential processing" - hur processorn går igenom minnet adress för adress samt läser och utför de instruktioner som adresserna innehåller.


Uttrycket laddmodul används för att beskriva objektkoden när den är färdig att laddas in datorns minne och köras. Den assemblerkod (mnemonics) som programmeraren skrivit översätts först till maskinkodsinstruktioner (objektkod). Om programmet anropar biblioteksfunktioner så måste även dessa inkluderas i laddmodulen. Detta kallas länkning.

Ursäkta om det blev lite rörigt om assemblerspråk, texten är under omstrukturering :) Här är några länkar: [1, 2, 3, 4]



Skript - Skript har kanske inte direkt med detta avsnitt att göra, men för att jämföra så ges en förklaring till vad skript är. Man kan se skript som program som lagras i källkod och inte kompileras. När ett skript körs så tolkas ("interpreteras") skriptet av datorn. Ett exempel på skriptspråk kan vara bash (som ju är det språk man kan använda direkt i terminalen i Linux). Andra skriptspråk är t.ex. PHP och JavaScript som bygger upp websidor. (PHP tolkas av web-servern innan den levererar sidan till webläsaren. JavaScript tolkas i webläsaren.) Ett av de tidigaste programmeringsspråken med stor utberedning var Basic som oftast kördes som skript. Skript går mycket snabbt att utveckla, bl.a. eftersom man inte behöver kompilera dem. Man skriver bara några rader i en fil och vips har man gjort sig ett skript som ofta kan vara mycket användbart!

Ett skript kan ju sägas vara öppen källkod eftersom man kan studera det och se hur det är uppbyggt. Man kan då dock ibland finna att vissa skript anropar icke fri mjukvara (binärkod utan medföljande källkod). I det fallet vet man ju inte längre vad skriptet gör. (Alla skript är ju naturligtvis inte heller licensierade under GPL)

Eftersom skript körs via en tolkningsmotor i värddatorn (interpretator) så kan värddatorn ha god kontroll över vad skripten gör. Skript har blivit en populär metod att sprida mjukvara. Den hela tiden förbättrade kapaciteten hos datorernas hårdvara gör att tolkningen/interpreteringen av skript numera oftast inte utgör ett signifikant hinder för deras användande.

Här är en sida om hur man skriver skript.


Microsoft-skatten

De flesta datorer som säljs levereras med en s.k. OEM-installation av Windows. OEM betyder att installationen är specialanpassad för den dator till vilken den levereras, samt i många fall saknar installationen vissa delar. Ofta kan den också innehålla en äldre version av operativsystemet. Supporten för Windows OEM installation är sämre än om man köper operativsystemet separat. (OEM står för "original equipment manufacturer".)

Den som inte alls använder Windows utan enbart använder Ubuntu tycker naturligtvis oftast att det är onödigt att behöva betala för denna Windows-installation som man inte använder. Man talar ibland om "Microsoft-skatten"
("Microsoft tax", "Windows refund"). Det man betalar för Windowinstallationen brukar vara 800-1000 kronor. Det finns de som lyckats få tillbaka denna summa eller delar därav från datortillverkaren, oftast som en goodwill-gest. Någon generell reglering på området existerar inte. Här står lite mer om Windows refund.

Om du har detta problem, anmäl det till Konsumentverket. Ju fler som anmäler frågan, ju större chans att Konsmentverket tar upp ärendet. Om du fösöker kräva tillbaka pengarna skall du inte ha startat datorn och därmed inte ha aktiverat installationen.

Att bygga sin egen dator är inte så svårt som en del kanske tycker det låter. Det finns många standardiserade komponenter att välja mellan. Det är ju ett sätt att slippa betala Microsoft-skatten.



Liten ordlista

  • användarnamn
    När man installerar Ubuntu uppmanas man välja ett användarnamn. Namnet används bl.a. för att bl.a. ge namn till ens egen hemkatalog.

  • binär kod
    var vänlig se här.

  • BIOS
    BIOS (basic input/output system) är det system som först startas när man slår på datorn. I detta kan man t.ex. reglera vilken hårdvara som först skall aktiveras, t.ex. hårddisk, CD-spelare, USB-port eller nätverksport.
    Vill man t.ex. att datorn skall kunna starta och köra direkt från CD/DVD-skivor ("boota CD/DVD-skivor") kan man placera CD-spelaren först i startordningen ("boot order"). Det gör inget om den alltid ligger där. Det innebär bara att datorn vid varje start först kontrollerar om det finns någon skiva att starta. Om ingen skiva ligger i spelaren går datorn vidare i startordningen och startar från hårddisken på normalt sätt istället.
    Man brukar också kunna välja separat vilken av hårddiskarna som skall startas först.
    OBS! Bootbara USB-stickor ("flash-drives") klassificeras ibland som hårddiskar och för att starta datorn ("boota") från stickan måste man ändra i hårddiskarnas ("HDD") bootordning. (Vanligen kategoriseras USB-stickorna som "removable device".)
    Många datorer har sitt eget sätt att komma in i BIOS - Man trycker vanligen
    en viss tangent (ex. F2 eller <esc>) när datorn just startat.

  • bootmeny
    Just efter det man slagit på datorn visar starthanteraren (GRUB2) valbara alternativ. Om man använder "dual boot" anges t.ex. Ubuntu och (ofta) Windows som alternativ. Denna lista med alternativ kallas bootmeny eller GRUB-meny.

  • boot (bootstrap)
    När datorn slås på sker först en "POST", Power On Self Test, sedan bootar datorn. Detta styrs av BIOS. Att boota betyder att datorn laddar det operativsystem som skall köras. Vanligen läser datorn först in information från det s.k. MBR (till RAM-minnet) och fortsätter sedan hämta operativsystemet från andra delar av hårddisken.

  • bug (eng.)
    Ett fel i ett datasystem.

  • bootbar (ex. CD eller DVD)
    En bootbar CD-skiva kan starta ett program eller operativsystem utan att hårddisken används. Om man sätter i en bootbar skiva i CD-spelaren och därefter startar om datorn så kommer datorn att ladda in skivans innehåll och inte använda systemet på hårddisken. (Detta fordrar ibland vissa inställningar eller åtgärder av användaren, t.ex. svara på kommandot "Press any key to boot from CD" eller ändra i datorns startsekvens vilken är en del av det s.k. BIOS (se ovan).)

  • defragmentera
    Efter en tids användning av en dator så blir filerna på hårddisken uppdelade i flera delar (fragment). Andra filer och tomt utrymme hamnar insprängda mellan en fils olika delar. När man ger kommandot defragmentering så samlar datorn ihop varje fils delar och placerar dessa tillsammans. Tomt utrymme samlas för sig. Disken fungerar då snabbare och det tomma utrymmet kan utnyttjas bättre. Se även här.

  • desktop
    Var vänlig se skrivbordsmiljö.

  • dual boot (multi boot)
    Datorn kan köra två (eller fler) operativsystem. Man kan vid starten av datorn välja vilket av operativsystemen som skall laddas in i RAM-minnet och köras. (boot = start av ett operativsystem) I den här texten menas ofta att man har möjlighet att starta Windows eller Ubuntu.

  • filsystem
    Filsystem anger hur en hårddisk eller partition är uppbyggd. I Ubuntu används ofta filsystemen ext3 eller ext4, även t.ex. ReiserFS kan användas. I Windows används numera NTFS och tidigare t.ex. FAT32. När man formaterar en hårddisk eller partition måste man alltså välja vilket filsystem man önskar. (Lite slarvigt kallas ibland filsystem för hårddiskens "format". Ibland används ordet filsystem också för att helt enkelt beteckna alla kataloger/filer på en partition.)

  • filträd
    Ubuntu lagrar filerna i något som kan liknas vid ett upp och nedvänt träd. (I den bemärkelsen alltså en likhet med Windows och de flesta andra system.) Högst upp ligger rotkatalogen vilken innehåller alla andra kataloger och filer. Från rotkatalogen kan man t.ex. gå ner i trädet via den allmänna home-katalogen till sin egen hemkatalog och skrivbordet. Skrivbordets adress är t.ex.: /home/<användar-namn>/Desktop .

  • formatera
    När man formaterar en disk eller partition så töms den på data och ett nytt filsystem skapas. På detta sätt förbereds disken/partitionen för användning.

  • fri programvara
    var vänlig se här.

  • GNU/Linux
    var vänlig se här.

  • Gotcha
    Ett oväntat, icke intuitivt (men dokumenterat) beteende i ett datasystem. (En bug (eng.) är däremot ett fel i ett datasystem.)

  • gratis
    var vänlig se här.

  • HDD
    På engelska kallas hårddisken ofta HDD (hard disk drive).

  • hemkatalog
    Varje användare tilldelas en egen katalog (mapp). Den katalogen kallas användarens hemkatalog (hem-mapp). Man når sin hemkatalog under adressen ("sökvägen") /home/<användar-namn>. Hemkatalogen innehåller användarens data och personliga inställningar av systemet.

    Om man har flera användare i systemet så får varje användare alltså en egen hemkatalog. I system med flera användare kan man också ibland använda ordet hemkatalog för att beskriva den katalog (/home) som innehåller samtliga användares ("individuella") hemkataloger. Det är denna hemkatalog som åsyftas när man t.ex. talar om att "lägga hemkatalogen på en egen partition", se ovan. Man skall alltså skilja på sin egen hemkatalog (ibland kallad "~") och hemkatalogen för hela systemet (även kallad /home).

  • homepartition (hempartition)
    Homepartition är en del av hårddisken som används för att lagra användarnas hemkataloger. Man måste inte ha en separat homepartition, man kan även förvara hemkatalogerna på rotpartitionen. Se även
    "Vilka partitioner behöver man".

  • inloggningsskärm
    Inloggningsskärmen ("loginskärmen") möter användaren efter det att Ubuntu laddats in. Man anger sitt användarnamn och lösenord för att logga in till en grafisk session (med "X11"). Vill man kan man ta bort denna inloggning och datorn blir direkt tillgänglig utan lösenord.

  • katalog
    En katalog (eng. directory) används för att förvara filer och andra kataloger. En katalog fyller alltså samma funktion i Ubuntu som t.ex. en mapp gör i Windows. Man kan förstås också kalla den "mapp" om man vill. Se "filträd".

  • kompilera, kompilering
    Var vänlig se detta stycke.

  • källkod
    var vänlig se här.

  • Linux, Linuxdistribution
    var vänlig se här.

  • Live-CD/DVD
    Ubuntu Desktop Live-CD/DVD, var vänlig se här.

  • MBR
    (Master Boot Record) Ett område i början av t.ex. en hårddisk. Här finns information vad datorn skall göra när den slås på samt ofta även hur hårddisken är uppdelad (partitionstablellen).

  • montera
    Om t.ex. rot-filsystemet (systemet) ligger på en viss partition så säger man att den partitonen "monteras under roten" eller "roten är monteringspunkt för den partitionen". Att "montera" en partition (eller filsystem) betyder att den aktiveras och kan användas. Motsatsen är förstås att avmontera. Se även "Katalog/partition".

  • operativsystem
    Det underliggande "system-program" som finns i alla datorer och som gör det möjligt för användaren att använda de olika programmen (applikationerna, "tillämpningsprogrammen") i datorn.

    Här förklarar Linux-kärnans skapare (finlandsvensken Linus Torvalds) vad ett operativsystem är. (Sök på "explain what an operating system is".)

  • partition, partitionering
    Var vänlig se "Partitionering".

  • Proprietär
    Var vänlig se här .

  • RAM
    RAM eller "RAM-minne" (Random Access Memory) ("internminne") Den snabbaste typen av minne i datorn. När datorn arbetar läses ofta information från andra typer av minnen (som t.ex. hårddisk och CD/DVD-spelare) in i RAM-minnet och bearbetas där. (RAM-minne är dock dyrare än t.ex. hårddiskar och till skillnad från dessa så försvinner informationen ur RAM om strömmen slås av.)

  • remix
    Var vänlig se här.

  • Rot
    rot (eng. root) är den katalog som innehåller alla andra filer och kataloger. Den kallas också / . (Rot kan också avse en användare med administrationsrättigheter.) Här står lite mer.

  • rot-partition
    Rot-partitionen är den del av hårddisken där Ubuntu-systemet ligger. Var vänlig se "Partitionering" samt "Vilka partitioner behöver man".

  • server
    En server (värddator) är en dator eller ett dataprogram som betjänar andra datorer/program. Servern svarar på förfrågningar från andra datorer/program. De datorer/program som anlitar servern kallas klienter. Här står lite mer.

  • shell
    Lite förenklat kan man säga att shell (sv. skal) är det program som översätter de skrivna kommandona från engelska till binärkod och tillbaka. Uttrycken shell och CLI (command line interpreter) används tämligen lika. (Skalet skickar de kommandon användaren skriver till den s.k. kärnan.) Ett vanligt skal-program heter "bash". Kommandona skrivs in i den s.k. terminalen.

  • shell-skript
    Shell-skript är filer (program) som innehåller kommandon. Man kan alltså underlätta långa och upprepade uppgifter genom att skriva in kommandona i ett shell-skript och sedan bara köra ("exekvera") skriptet. Det står mer om skript här. Man kan också kalla shellskript för "kommandofiler" eller "batchfiler".

  • skrivbordsmiljö
    Ordet skrivbordsmiljö (eng. desktop) kan användas för att beskriva den "vanliga" miljö genom vilken de flesta idag använder sina datorer. ("Man pekar och klickar på mappar och filer.") Windows, "Mac-datorer" (OS X) och Ubuntu används oftast i skrivbordsmiljö.

    De program som tar emot kommandon genom att man på detta sätt "pekar och klickar" brukar sägas ha ett "grafiskt användargränssnitt" (eng. Graphical User Interface - GUI). Alternativet till skrivbordsmiljö kan kallas "textbaserad miljö" eller "kommandotolk" (eng. Command Line Interface - CLI). Denna senare miljö används ibland i t.ex. servrar för att spara datorkraft och förenkla styrning av servern från fjärrdatorer. I den textbaserade miljön skriver man helt enkelt in kommandon via tangentbordet (som i t.ex. MS-DOS). Ett "mellanting" mellan grafisk och textbaserad miljö är s.k. ncurses-interface (piltangenterna används för att flytta en markör mellan olika textade alternativ).

  • skärmdump (eng. screenshot)
    Om du t.ex. har problem i ett grafiskt program och det är svårt att förklara i ett forum så kan situationen oftast enkelt förtydligas genom att visa en skärmdump. Tryck på printScreen-tangenten, öppna ett bildbehandlingsprogram och tryck ctrl/v så lagras en bild av skärmen. Ladda t.ex. upp bilden till imageshack.us. och bifoga en länk till bilden i forum. (Det är ofta bra om man kan minska belastningen av bildlagring i olika forum.) .

  • spooling
    Lite förenklat kan man översätta spooling med köbildning. Om ett program tar hand om data från ett annat program så kan det ju inträffa att programmet inte hinner med alla data utan en del data får vänta på att behandlas. Man säger att dessa data läggs i en spool-kö. Spooling är helt enkelt ett sätt att reglera hur två program samarbetar. Det program som tar hand om data från ett annat program aktiveras när data finns att tillgå. En kö till en skrivare fungerar oftast på detta sätt. - Användarna skickar sina dokument till skrivaren och en kö bildas. Skrivaren skriver ut dokumenten i den hastighet den klarar av. .

  • swap-partition
    Swap-partitionen är en del av hårddisken. Den används automatiskt av systemet för att avlasta datorns primärminne. Var vänlig se "Partitionering" samt "Vilka partitioner behöver man".

  • terminal
    Var vänlig se här.

  • uppdatering
    Var vänlig se här och här.

  • uppgradering
    Var vänlig se här och här.

  • version
    Ubuntu utkommer i olika versioner. Ibland används ordet version också för att ange vilken utgåva /uppgradering man använder.

  • viloläge
    (eng. "suspend to disk" eller "hibernate") Spara datorns aktuella tillstånd på hårddisken så att det går att fortsätta arbeta där man slutade. Det tar oftast lite längre tid att försätta datorn i viloläge än i vänteläge, men när den befinner sig i viloläge drar den ingen ström.

  • vänteläge
    (eng. "suspend to RAM" eller "sleep") Spara datorns aktuella tillstånd i RAM-minnet så att det går att fortsätta arbeta där man slutade. Det går fortare att försätta datorn i vänteläge än i viloläge, men i vänteläge drar datorn ström.

  • öppen källkod
    Var vänlig se här.

 


Engagera dig/Ubuntus organisation

[Det här stycket är bara påbörjat.]

Alla kan bidra till Ubuntu. Här är är bara några exempel: Skriv instruktioner för de program/förfaranden du känner till - t.ex. som trådar i forum eller som s.k. Wiki-sidor. Skriv program, paketera program, översätt program, kör Ubuntus testversion och rapportera buggar, gör flygblad, svara på frågor i forum, redovisa Ubuntu under "visa och berätta" i skolan eller på biblioteket, påvisa för chefer, kommunalpolitiker och andra fördelarna med att använda Ubuntu ... ...

I Internetvärlden finns många duktiga Ubuntister som skriver bloggar, hjälper andra och mycket mer. I den verkliga världen brister dock aktiviteten, enligt min mening. (Jag är själv inte bättre heller.) Skall man kunna öka användandet av fri mjukvara måste man nå den målgrupp som inte "hänger i olika datorforum hela dagarna".


Det här stycket är bara påbörjat och än så länge finns bara några länkar på engelska:
contribute to Ubuntu
get involved
community
LoCo teams
Sveriges LoCo
Launchpad

Om support:
Ubuntu support
How to ask questions

Jag tror de flesta som börjar använda någon Linux-distribution blir imponerade och tacksamma över hur mycket arbete som andra lägger ner i form av att t.ex. skriva program eller hjälpa andra användare i forum.

Man får nästan alltid bra hjälp när man frågar i forum. Alla vill hjälpa till, speciellt om en nybörjare frågar. Sjävklart skall man, i frågan, undvika ovidkommande kommentarer av typen "Det här brukar fungera i Windows" (det funkar nog i Linux också men ibland på ett annat sätt) eller "Jag har ganska stor erfarenhet av detta." (Den som kan lösa det åt dig har nog mer.)

Om du får ett svar som du inte förstår direkt, svara då inte omedelbart "Det där fattar jag inte. Skriv enklare.". Ge först svaret en chans. Prova att läsa igenom det och se var du fastnar. Först när du försökt tillämpa svaret men inte klarar av det, skriv då vilka problem du har att komma vidare. Rent allmänt förutsätts man använda Google eller annan sökmotor innan man frågar och när man tolkar andras svar. (Se länken ovan:
How to ask questions)

Den som avsiktligt provocerar andra i ett forum kallas på Internetslang för ett troll :) Medvetenheten om troll har ökat i Internetforum. Troll brukar inte kunna provocera andra så länge utan att deras avsikter uppdagas.

De som svarar på frågorna i forum jobbar helt ideellt och jag tycker man kan visa dessa personer tacksamhet. Var inte heller rädd att skriva ett svar i ett forum om du tror du vet. Skulle det visa sig fel gör det inget, den fortsatta diskussionen visar oftast vad som är rätt.

Att uttala sig om hur pass mycket bättre ens eget svar är än de övriga svaren i tråden är naturligtvis onödigt och leder diskussionen fel. Om det uppstår trätor mellan de svarande blir frågeställaren bara förvirrad. (Den fortsatta diskussionen i tråden gör dessutom ofta att sådana uttalanden kommer på skam.)

Stämningen i support-forum är nästan alltid trevlig och hjälpsam. Engagerar man sig emellertid i mer renodlade diskussioner om hur t.ex. Linux-gemenskapen bör fungera finner man naturligtvis att meningarna i många frågor är delade.
Här är några exempel på klassiska, "eviga" diskussioner:
1. Skall man alltid använda
fri mjukvara eller skall man ibland rekommendera användning av proprietär mjukvara (t.ex. drivrutiner för vissa grafikkort)?
2a. Skall organisationen byggas runt en stor mängd medlemmar som gillar olka former av fri mjukvara och datorer i allmänhet eller skall man inrikta sig mot en mindre grupp medlemmar som använder Ubuntu mer renodlat?
2b. Vilka åsikter skall tolereras i ett forum? Vissa uppfattar t.ex. inlägg som framhåller fördelar hos andra operativsystem (t.ex. Windows eller Debian) som provocerande och vill inte tillåta dessa.
3. Skall man använda vissa standardiserade metoder när man tipsar nybörjare/andra användare eller kan man ge tips inom en vidare ram bara de leder till målet på ett enkelt sätt?
4. Får den s.k. terminalen inte användas när man ger svar i nybörjar-forum? Vissa anser att terminalen inte bör användas när man tipsar nybörjare.
5. Hur skall en användare övergå från Windows till Linux. Skall den övergå gradvis (under en period använda båda systemen i sin dator) eller skall den helt sluta med Windows och bara använda Linux?
6. Vad heter operativsystemet?


Mina personliga svar på dessa frågor är:
1. Man skall rekommendera den typen av mjukvara som fungerar bäst och är enklast att använda. Däremot är det bra om mer avancerade användare, i så stor utsträckning som möjligt, försöker använda fri mjukvara. På det sättet utvecklas den fria mjukvaran snabbare.
2a. Man skall försöka få med så många medlemmar som möjligt i organisationen, även om inte alla är specialinriktade på Ubuntu.
2b. Min uppfattnig är att man skall tillåta så många åsikter som möjligt. I stort samma som gäller för yttrandefriheten i t.ex. svensk lagstiftning. (Innehåll som kan uppfattas som allmänt stötande, t.ex. pornografi, skall inte tillåtas. Man bör inte uppmuntra till olagligheter som t.ex. piratkopiering. Självklart får inte förtal eller osann ryktesspridning förekomma.) Den som vill starta en diskussion om t.ex. Windows kontra Ubuntu i ett Ubuntuforum skall ha möjlighet att göra det i därför avsedd tavla (kategori). Dessa diskussioner kan lämpligen föras till en debattavla. Samma gäller diskussioner om hur forumet sköts.
Man skall också vara medveten om att ett forum inte automatiskt är demokratiskt. Många forum styrs av administratörer som t.ex. kan välja att ta bort inlägg som kritserar hur de sköter forum. Administratörerna är oftast inte demokratiskt tillsatta utan tillsätter sig själva.
Min personliga uppfatning är att det är mycket viktigt att sträva efter demokrati, yttrandefrihet och transparens när det gäller forums skötsel. Om vi inte gör det kommer personliga kontakter att bli viktigare än kunskaper och arbetsvilja när det gäller att få möjligheter att arbeta inom organisationen. Man skall inte sitta på tjänster av gammal vana. Försök få in friska krafter i organisationen så fort de anmäler intresse.
3. Vem som helst som tror sig ha en idé om hur man löser ett problem skall kunna svara i forum. Om någon annan tror sig ha en bättre idé så är de också välkomna att ge sitt svar. Den som frågar (TS=trådskaparen eller OP="the Original Poster" på engelska) kan sedan välja det svar som passar honom.
4. Jag själv tycker att man ibland kan använda terminalen som hjälpmedel för att svara på nybörjarfrågor. Terminalkommandon är ofta exakta, kortfattade och enkla att beskriva. Men om någon, senare i tråden, kan beskriva en grafisk metod (t.ex. hur man klickar i Gnome) för att lösa samma problem så är det ju en trevlig komplettering.
5. Jag tycker att en övergång från Windows till Linux skall ske gradvis. Innan en användare känner sig säker på att den kan lösa alla uppgifter i Linux kan det ta tid. Vissa användare kan ha speciella behov som det kan ta tid att lära sig lösa i ett nytt operativsystem.
Andra verkar dock ha uppfattningen att en övergång från Windows till Linux bör ske snabbt. Vad jag förstår menar man då att den användare som bara har tillgång till ett operativsystem helt enkelt tvingas lösa sina problem så gott den kan i det nya operativsystemet.
Möjligen fungerar denna senare ståndpunkt för duktiga Linux-användare, men för den som inte har använt Linux så länge tror jag det är bra att under en tid ha t.ex. Windows att falla tillbaka på (genom "dual boot") även om övergången då tar längre tid.
Tyvärr tror jag att frågor i forum som rör "dual boot" (datorn kan starta både Windows och Ubuntu) inte alltid behandlas lika noggrant som rena Linuxfrågor.
6. Vill du
trolla ett Linuxforum skall du fråga: "Vad heter operativsystemet?" . (Gör alltså inte det.) Operativsystemet heter Ubuntu och det grundas på GNU/Linux. (Kärnan heter Linux. "Resten" heter GNU.) Min uppfattning är att man i stor utsträckning bör använda namnet GNU/Linux. Jag kan medge att jag själv slarvar och ofta använder kortformen "Linux". Vissa Ubuntister verkar också mena att det räcker att kalla det Ubuntu. Den lite komplicerade situationen är fin tändvätska för ett uppfriskande flamewar . Ursäkta att jag raljerer lite över flamewars. Jag är nog lite trött på dem. De är inte så kul, men för att skydda yttrandefriheten måste dessa ibland tillåtas, menar jag. Jag brukar bara skriva ett inlägg med min uppfattning en gång, sedan får trollen husera bäst de vill. Man kan inte heller förbjuda "trollning" i forum, eftersom begreppet (avsiktlig provokation) är för svårdefinierat, anser jag.
Det som absolut inte får tillåtas i forum är personangrepp. "X är dum i huvudet" får absolut ej tillåtas. "X gjorde fel i den situationen" skall tillåtas. Det gäller oberoende om X är vanlig medlem eller befattningshavare.
En annan hållning än min är att ge moderatorer/admins större personligt inflytande att bestraffa inläggsskrivare. Jag menar dock att detta leder till att forumadministrationen ges möjlighet att utnyttja modereringen för att bl.a. undertrycka nytänkande i forum vilket kan leda till svågerpolitik, mobbning och att forum blir till en
ankdamm. De som propagerar för "hårdare tag" brukar hänvisa till att "bibehållandet av lugnet i forum" motiverar hårdare moderering.
Forums moderering måste baseras på regler och inte på tyckande. Det är min uppfattning.
Jag tror det gäller att ta bort fokus från titlar och långa förordnanden. Den som har idéer och arbetslust skall snabbt få resurser och befogenheter att försöka genomföra sina idéer. Men det finns många idéer hur en gemenskap skall skötas, det här var bara mina synpunkter.
Jag tycker ofta olika Ubuntuforum har en positiv inställning till nybörjarfrågor. Att svara med det illa beryktade
"RTFM" betraktas oftast inte som god kutym i Ubuntuforum. (Möjligen kan det stå "Google är din vän." ) Man skall däremot alltid Googla och tänka lite själv innan man frågar. Det ökar dramatiskt chanserna att man själv löser problemet eller att man kan presentera det så att andra stimuleras att finna lösningen.


[Det här stycket är bara påbörjat.]


Mer information

Texten ovan ger ibland förenklade svar. För att få mer information är man alltid välkommen att fråga i dessa forum:

ubuntu-se.org/forum

ubuntuforums.org (Det största Ubuntuforumet på engelska.)

www.ubuntu.se
www.ubuntulinux.se
www.linuxportalen.se
www.linuxquestions.org/questions/ubuntu-63
www.linuxforums.org

Alla frågor om Ubuntu är välkomna i dessa forum, från de allra enklaste till de mest avancerade.

Föreningen Ubuntu Sverige (numera vilande):

www.ubuntuforeningen.se

Här finns fler tips gällande installation och partitionering:

Här finns mer information om partitionering, bl.a. mer ingående beskrivning av hur man använder GParted.
ubuntu-se.org/wiki/Partitionera_h%C3%A5rddisk_-_f%C3%B6r_den_ovane

Denna tråd handlar om partitionering (från svenska Ubuntuforum). Ställ gärna frågor här:
www.ubuntu-se.org/phpBB3/viewtopic.php?f=93&t=3125

ubuntu-se.org/Wiki/Installation_av_Feisty_7.04

ubuntu-se.org/mediawiki/index.php/Huvudsida/Guider/Installation

ubuntu-se.org/forum/index.php/board,93.0.html

ubuntuforums.org/forumdisplay.php?f=140

ubuntu-se.org/Wiki/Partitionering

ubuntu-bossieman.blogspot.com/2007/05/installera-och-komma-igng-med-ubuntu.html

www.howtoforge.com/the_perfect_desktop_ubuntu_gutsy_gibbon

screencasts.ubuntu.com/MoS2007/09_Installing_Ubuntu_Part_1

www.tuxation.com/preparing-linux-windows-dualboot.html

Några siter med Ubuntutips:

www.lathund.nu

www.littlejohn.se

ubuntu-bossieman.blogspot.com

När man börjar installera program:

ubuntuguide.org/wiki/Ubuntu:Lucid

wiki.imbumba.se

Alternativ CD:

screencasts.ubuntu.com/MoS2007/10_Installing_Ubuntu_Part_2

Hårddisk, filsystem:

ubuntu-se.org/Wiki/H%C3%A5rddiskIntroduktion

Allmänt:

ubuntu-se.org/Wiki/Ubuntu

people.ubuntulinux.org/~mako/docteam/quickguide/index.html

www.ubuntu.com

www.ubuntu.com/products/whatisubuntu

sv.wikipedia.org/wiki/Ubuntu

www.hme.se/uul

ubuntugeek

Specialfall av installation:

help.ubuntu.com/community/Installation

www.ubuntugeek.com/install-ubuntukubuntuedubuntuxubuntu-without-cdrom-drive.html

Hur man använder Windowsprogram under Ubuntu:

www.winehq.org

en.wikipedia.org/wiki/X86_virtualization

(I många fall kan man direkt köra ett Windowsprogram under Ubuntu
via kommandot "Wine". Se även
ovan eller fråga gärna här.)

Installera Ubuntu utan att partitionera:

wubi-installer.org

wiki.ubuntu.com/WubiGuide

ubuntu-se.org/wiki/Installera_Ubuntu_8.04_fr%C3%A5n_Windows

Andra siter om Ubuntu, teknisk information, GNU/Linux:

www.psychocats.net/ubuntu/index.php

www.users.bigpond.net.au/hermanzone/

Exempel på modifiering av skrivbordsmiljön , "skrivbordseffekter":

en.wikipedia.org/wiki/Compiz
(Man kan se exempel om man t.ex.söker på "Compiz" (compiz-fusion) youtube:
www.youtube.com/results?search_query=compiz&search_type= )

Ett snyggt sätt att presentera ofta använda skrivbordsikoner:

help.ubuntu.com/community/CairoDock

www.cairo-dock.org/mc_album.php?a=3

Screenlets och desklets är (oftast små) program som kan ligga på skrivbordet och ge aktuell information om t.ex. väder, kalenderdata, datorns tillstånd etc. etc. Dessa program kallas ibland "widgets".

conky

screenlets.org

gDesklets

Ladda ner Ubuntu:

www.ubuntu.com/getubuntu/download


Länkar:
Länkar till övriga sidor om Ubuntu och Linux på denna domän finns här.





Kontaktinformation:

[js: BlendTrans (brainerror.net), Dynamicdrive (Omnislide), Fairsky, HowToCreate, jQuery, quirksmode (browserDetect), tizag CSS: titledBox, Webcredible] [Google translate]
Sidan underhålls av ycc, en av Ubuntu Sveriges medlemmar. Innehåll och design avspeglar nödvändigtvis inte Ubuntu Sveriges uppfattning.
Sidan avsedd att fungera i följande web-läsare, samt högre versioner:
Firefox v.1 , MSIE v.6, Opera v.9, Google Chrome v.2, Safari v.4
[Debug. doc.write, Text dropshadow: on, off, redraw, show,
debug cont'd: logo time, reloc logo, tmp]